Nu bor vi alltså i Sverige igen. Det är faktiskt jätteskönt att göra det och mycket av det som vi upplevt som problematiskt i London har blivit så mycket bättre här!
Om man tittar på listor med nackdelar med London som vi skrivit, så ligger ju familjen i topp och dem träffar vi oftare nu än innan. Det blir lite annorlunda och inte lika välplanerat som tidigare, men det känns avslappnat och kul att få komma dem lite närmare allihop, ta en fika med någon, få oväntat besök…
På plats nummer två på listorna hittar man tid med varann. M jobbade väldigt mycket i London och det gör han förvisso här också, men nu jobbar han hemifrån och vi ser honom mer än innan. Vi tar en lunch tillsammans ibland, han kommer ut för att fylla på vatten och kaffe och då får man en liten pratstund. Allt känns mer flexibelt och avslappnat.
Plats tre hade skolan. Jisses vilka problem vi hade innan, alltså! Det är nästan så jag själv inte förstår hur vi kunde stå ut så länge som vi gjorde! Lärare som tilltar alla möjliga medel för att eleverna ska uppnå toppresultat, inget utrymme för personlig utveckling, inget utrymme för att vara utomhus och springa av sig, inget utrymme för att göra fel eller att bli sedd och hörd för den man är. Vartenda morgon fick E stora utbrott på grund av stress, men han gav ändå uttrycket av att trivas i skolan - framförallt eftersom han hade fantastiska kompisar där. Båda barnen var helt färdiga när de hämtades efter skolan och trötthet+lång väg hem var ofta lika med fruktansvärda bråk, utbrott och galenskaper. Och vilken skillnad vi känner här! Visst är det jobbigt ibland och visst vill barnen inte gå till skolan och förskolan ibland, men den passion och glädje de känner för det de gör i skolan är otrolig! De kommer hem och berättar saker de lärt sig eller gjort, de är ute i skogen en hel del, ibland hela dagen! Vem bryr sig om de inte kan multiplikationstabellen som 6-åringar, de får vara barn! De blir sedda och hörda och lärarna bryr sig om vad de tycker och känner! Ovärdeligt, verkligen!
Näst på listan stod sjukvården. E var alltså patient på 4 olika sjukhus som hade noll kontakt sinsemellan. Efter att ha hamnat mellan stolarna alltför många gånger hade vi fått mer än nog. Nu är det förvisso annan kompetens, det är inte ledande sjukhus han får komma till, men han blir hörd och sedd, de pratar med honom och inte bara med mig och viktigast av allt - vi har ETT sjukhus och EN barnläkare som har koll på allt och som vi kan bolla tankar med! Han får fortfarande gå hos olika specialister, men informationen från dessa undersökningar samlas hos en och samma person som kan se samband och åtgärder på ett helt annat sätt än tidigare. Även tandvården är toppen och barnet blir bemött på sin egen nivå.
Sist på listan har vi ett handplock av olika saker, bland annat hälsa och natur. I London måste man bära ansiktsmask om man ska springa, snoret är svart efter en dag utomhus och man trängs med tusentals människor (läs bacillbärare) i en packad tunnelbanevagn varje morgon. Här kan man andas in den friska, doftande skogsluften så fort man tar ett steg genom dörren. Vi har skogen och massa slingor runt knuten, där man kan springa och cykla. Vi har badstränder som inte luktar prutt och tvättmedel inom ett rimligt avstånd, vi har möjlighet att träna och simma innan barnen går till skolan etc.
Nästan gång tar vi listan på alla nackdelar :)
