Nu ska den bort!

För några år sedan led jag av höstdepression. Den började egentligen redan runt midsommar, eftersom det kändes som om sommaren led mot sitt slut redan innan den hunnit börja. I oktober och fram till februari/mars var jag oftast redan ett vrak, lipade varje kväll, filosoferade och ältade allt i oändlighet, såg allt som genom ett svart filter. Nu, sedan barnen föddes, så har jag faktiskt inte känt av höstdepressionerna på samma sätt. Jag vet inte om det handlar om att jag haft för mycket att göra för att stanna upp och ens hinna deppa eller om jag redan varit så trasig och deppig att jag inte ens märkt av årstidsbytet. 

Nu, när jag håller på att ta mig upp ur senaste avgrunden så är jag ganska rädd för vad hösten kommer att komma med. Kanske har det att göra med att vi nu inte bor i mörka, kalla Sverige längre men hittills har jag lyckats hålla deppigheten på avstånd. Det har varit relativt varmt här, till och med soligt emellanåt och jag tror minsann att vi har mer ljusa timmar här än vad vi hade i Skåne!

Jag var ute och nattade barnen nyss och försökte omfamna allt höstligt med ett optimistiskt sinne. Jag insåg att jag verkligen älskar doften av höstlöv och hur de färgar hela världen varmare och vackrare! Till och med de mest grå betongkvarteren blir mer älskvärda och ombonade. Jag älskar hur det prasslar när man går i orangegula lövhögar och hur mycket jag njuter av varje värmande solstråle när molnen skingras för en stund. Har jag inte sett detta tidigare eller har jag bara inte lagt det på minnet? Hösten är ju faktiskt ganska magisk och underbar! Det är kanske vintern jag borde vara orolig för egentligen..?

Men trots allt det magiska så hatar jag att det blåser och regnar. Jag hatar att frysa, att min hud blir torr och skrovlig som bark och jag avskyr att mitt hår hela tiden hänger i ansiktet och att det inte går att få styr på i blåsten! Och det var egentligen det jag ville komma fram till: håret måste bort! I alla fall luggen. Annars blir jag galen...

Inskolning

Idag var vi på första föräldramötet på förskolan. M hade inte varit där innan, så vi tyckte båda att det vore kul om han kunde vara med. Därför blev det en väldigt tidig tid men vi lyckades dra oss upp i ottan och komma i tid allihopa!

Vi har gått där i 5 veckor nu. Första dagen var C också med och han sprang in direkt, lekte med alla barn och tog för sig. Han ÄLSKADE det! E är mer försiktig och betraktande. Han leker gärna med barn i mindre grupp men försvinner lätt in i sig själv i stora grupper, då han föredrar att leka ensam när det är för mycket stoj runtomkring. Efter att C demonstrerat sitt krigstjut för de andra barnen när han inte fick som han ville så kom vi fram till att det kanske vore bättre om han inte fick gå fritt. Jag har alltså haft honom i bärsele dag in och dag ut under dessa 3 veckor (2 veckor tog min fina syster hand om honom på förmiddagarna).

E började känna sig mer säker, lärde känna pedagogerna och alla fantastiska barn. Han började leka mer och mer, men så fort han inte kunde se mig så fick han tokpanik, skrek hysteriskt, klistrad mot rutan på entrédörren... Det var mer än vanliga utbrott, mer desperat. Många dagar har jag undrat vad i helsike jag håller på med egentligen. Han VILL JU INTE! Vi kan göra på annat sätt, vill inte förstöra honom, vill inte tvinga honom... Ville många gånger skita i allt och bara ha honom hemma istället. Engelska lär han sig ju så småningom ändå.

Jag pendlade mellan att älska förskolan och att inte gilla den alls. Men ju längre tiden gick och ju mer jag lärde känna barnen och de vuxna så kom jag att tycka mer och mer om den. Och så för några dagar sedan gjorde C oss alla en tjänst - han tömde sin blåsa. Rakt genom blöjan, genom byxorna, genom bärselen och genom alla mina tröjlager. Förskolan hade tyvärr inga extrakläder i storlek större än för 4-åringar så jag fick snällt säga till E att jag precis blivit nerkissad av lillebror och att vi skulle hem och byta om. I samförstånd med en av pedagogerna gick jag. E fick tokbryt givetvis men visste ändå att jag skulle utföra nåt och komma tillbaka. Hon tog upp honom i famnen och efter att jag och C gått hade de gått ut för att visa att vi inte fanns utanför. E accepterade detta! Jag hämtade honom efter 30 minuter och isen var bruten! Har sedan dess lämnat honom varje dag efter morgonsamlingen. Tokbrytsperioden har minskat stadigt för varje dag och nu gråter han 1 minut i famnen på pedagogen och sen springer han iväg som ingenting.

Det är så skönt att se honom så tillfreds på förskolan nu! Idag på föräldramötet fick E massa beröm. De var så överraskade och förvånade över denna plötsliga vändning. Han använder mycket kroppsspråk och pratar jättemycket svenska med alla men börjar använda engelska ord mer och mer. Han leker mer och mer med andra barn, han sitter med och sjunger när de har sångstund... Och när jag kommer och hämtar honom, så blir han jätteglad och berättar om allt som han hittat på :)

Varje dag överraskar han mig genom att blanda in fler och fler engelska ord och uttryck i sitt tal. Idag satt han till exempel och sjöng "wind the bobbin up" och gjorde rörelserna innan han somnade efter lunch... Han utvecklas massor och det är både fantastiskt och skämmande att se. Vill ju inte att han växer upp alltför fort :)

Igår var sista dagen innan half term, så nu väntar en hel vecka hemma. Skolan anordnar ändå en del aktiviteter så vi ska troligtvis gå dit några dagar ändå. Och C får vara med, vilket är skönt så jag slipper bära honom.

Åh vad jag slitit mitt hår om förskolan! Vi ville ha bästa förskolan av bästa möjliga men vi sökte trots detta till en förskola som inte bara har ettor på Ofsted (myndighet som kontrollerar barnomsorgen i UK). Det är dessutom en statlig skola och inte en privat, som vi ville ha från början (som föll bort på grund av ekonomiska skäl).

Vi fick en plats och det var med fruktansvärt blandade känslor som vi gick dit. Första dagarna var jag glad och nöjd men sen började jag se saker som jag inte gillade alls. Småsaker, som att en pojke stod och grät helt ensam i över en halvtimme, eller att de inte hade superbra koll på vad barnen hade på sig utomhus etc.

(EDIT 2018)

Detta är ett gammalt inlägg som jag inte skrev klart. Lika bra att publicera när jag tänker tillbaka på hur det varit tidigare... Andra saker som hände var att E ibland kom hem och berättade hemska saker om att en flicka t.ex. hade stått och sparkat någon i huvudet, att ett gäng större killar puttades utan att någon ingrep etc. Utemiljön var fruktansvärd "temporärt", som de sa men det hände aldrig någon förbättring. Barnen befann sig i samma sal allihop; 3-4 klassen med pappväggar emellan. Den ljudnivån var svår att hantera, särskilt för E som har svårt med mycket ljud. Efter 6 månader flyttades hälften av barnen till en annan temporär byggnad - en gammal kyrka. Uteplatsen blev nu istället en kyrkogård med fallfärdiga gravstenar från 1800-talet. Föräldrarna var helt fokuserade på att deras 4- och 5-åringar skulle göra läxan till varje pris. Hörde en mamma som skamsen sa till läraren att hon minsann suttit och tvingat sin 4-åring att göra läxan men att hon inte orkade efter 2 timmar gråt och skrik. Sedan bytte skolan ledning och det blev bättre på många fronter men också värre på många andra. Till slut blev det för mycket för oss att stå ut med och tur var väl det för nu bor vi i Sverige igen och det är så mycket bättre skola här!!! Tilläggas kan att de flesta av våra gamla vänner har flyttat sina barn från den hemska skolan. En pojke som flyttade till en skola i närheten sa till sin mamma efter första skoldagen på nya stället att det kändes som att bli utsläppt från fängelset... Det säger ganska mycket.

Och där...

... fick jag äta upp det. För i natt var det minsann bara vanliga snutte som kunde trösta en yrvaken, stackars E. Men det gick över efter några minuter och så var det bra med det. Den nya snutten har sina fördelar den med.

Eftersom det gick så fruktansvärt bra att bryta denna besatthet så funderar jag på om vi helt enkelt ska sluta med nappen också i samma veva. Vi kanske ska "glömma" den också någonstans? Vi har redan vant C vid en napp som E fullkomligen hatar så han kommer kunna fortsätta med sin napp i några månader till medan vi jobbar lite med E. E är redan väldigt duktig på att bara ha den när han sover eller är ledsen. Vågar jag hoppas att det ska funka lika smärtfritt?

Idag hände ett mirakel till! Nämligen att E var själv på dagis. SJÄLV! Alltså som i "utan mamma". Vi körde en lite annan taktik idag, då jag helt enkelt kramade honom hejdå, sa att jag och C nu skulle gå och att vi ses om en stund. Och visst grät han och var fly förbannad, men sen hade han tydligen lugnat sig väldigt fort. Nat (en av pedagogerna) hade tagit ut honom i foajén, där han konstaterat att vi inte var kvar, varpå han helt enkelt gått tillbaka och lekt vidare. Som om det var det mest självklara i hela världen. Vad bättre är så hade han varit glad när vi inte var där! Han hade fin kontakt med de andra pedagogerna, pratade och visade grejer för dem... Helt fantastiskt! Jag hämtade honom efter 2 timmar och han blev jätteglad över att se mig och ville gå hem. Imorgon kör vi samma och håller tummarna!!!

Under tiden som E var på dagis hann jag och C handla mat, fönstershoppa kläder och köpa lite smink till mig. Mitt gamla smink är nämligen just gammalt och varje gång jag använder det får jag mer och mer allergi i ögonen. Nu har jag sett ut som en små- och rödögd liten gris i ansiktet i två dagar trots att jag knaprat antihistamin, så jag fick ta min snålhet åt sidan och köpa nytt.

R.I.P. snutte

I torsdags hände det som inte fick hända... Vi var på vårdcentralen. E hade precis vaknat och ville ha kvar snutte en stund extra. Sen drogs han med av lekhörnans begränsade utbud och det var först på kvällen som det fruktansvärda uppdagades - snutte var kvar på vårdcentralen! Vi föräldrar förberedde oss mentalt inför ett inferno av hysteriska skrik, tallrikskastande och andra galenskaper som vår 3-åring är kapabel till, alltså en ganska sömnlös natt. Trots att jag misstänkte att det var lönlöst, så grävde vi ändå fram en gammal snutte från när E var liten, men som han ratat till fördel för Snutte med stort S. 

E som bebis med robot-snutten, som senare
blev dumpad och ersatt med snutten nedan.

E med favorit-snutte numero uno, som nu
alltså är ersatt med robot-snutten.

Den nya (gamla alltså) är av ett helt annat material och har en helt annan känsla men jag presenterade den för honom på ett noga förberett sätt: "Titta vilka fina ROBOTAR! Denna snutten hade du när du var liten och du gillade den jättemycket!". Reaktionen var minst sagt kylig, men den nya snutte fick trots allt följa med under nattningen. Efter någon timme gnäll somnade E. Jag tyckte SÅÅÅÅ synd om honom! Han som älskar sin fina, orange snutte. Sönderrivna, härliga, perfekta snutte... Jag hade så dåligt samvete för att jag inte hållit bättre koll.

Jag mindes när vi var på Grönland förra året och vi glömde snutte under ett par timmar när vi skulle på promenad. E fick ett utbrott som vi aldrig tidigare skådat. Jag överdriver inte det minsta när jag säger att han var t o k i g! Helt sinnessjukt arg, skrek hela vägen hem och hade värsta episoden av nattskräck på natten efteråt. Vi lovade oss själva den dagen att vi aldrig någonsin skulle glömma snutte igen! Aldrig. Någonsin. Punkt. Slut. Och se hur bra det gick...

Dagen efter - alltså igår - ringde jag vårdcentralen direkt när de öppnade. Ingen hade sett den! Jag tänkte att de måste missuppfattat så vi gick dit innan dagis för att se efter själva. Samma resultat. Så någon måste alltså ha tagit eller slängt den?! Hur kan man ta eller slänga något sådant, undrar ju jag då? Nåväl, jag förklarade denna tragedi för E och han verkade mycket förstående. Dagen gick och han var allt lite edgy, men det gick ok ändå. Vid lunchnattningen var det nya snutte som gällde och... DET GICK BRA! Det har hittills varit som om gamla snutte inte existerat och med facit i hand är det alltså jag som tagit denna förlusten hårdare än självaste Mr E! Jag är fortfarande väldigt förvirrad över detta och kan inte riktigt förstå vad som hänt!

Oväntat

Hela sommaren har gått och jag har inte skrivit ett enda ord. Har tänkt på det flera gånger men inte orkat eller haft tid... Det har hänt så himla mycket och tiden bara rusar iväg. En månad kunde lika gärna varit en vecka! Har verkligen ingen koll på tiden alls.

Men nu kanske jag kommer igång lite igen. Jag känner ju trots allt att jag behöver skriva för jag glömmer så himla fort! Genom åren har jag skrivit en hel del mail till min familj och ibland när jag söker efter något specifikt så ögnar jag igenom historiken på skickade. Nästan varje gång blir jag så fruktansvärt överraskad över att dessa mail är skrivna av mig! Den jag var då, för till exempel 1 år sedan. Oftast minns jag inte känslan eller händelsen, ibland känner jag inte ens igen mig själv.

Jag tänker ofta på det nuförtiden; hur jag förändrats. Speciellt när jag träffar min syster som på många sätt påminner mig om mig själv så som jag var i hennes ålder. Hon är så godtrogen, glad och öppenhjärtad... Det är precis så, som jag var när jag kände mig som bäst, speciellt under mina somrar när jag fick klara mig helt själv i Polen. Nu är jag inte alls sån längre. Jag är mer cynisk, bitter, instängd. Jag litar inte på att människor är vad de verkar vara. Jag undrar så varifrån denna förändring kommer. 

De senaste åren har mitt "jag" gått på sparlåga. Jag har inte varit mig själv, knappt utvecklats på ett personligt plan. Jag har glömt bort mig själv och huvudsakligen varit mamma. Stundvis har jag mått så dåligt att jag helt enkelt bara orkat vara. De sista månaderna har jag känt att detta håller på att vända, men det är svårt att kicka igång sig själv igen. Veta vad jag vill, hur jag är, hur jag ville vara. Det är svårt att börja bry sig och ta hand om sig själv igen!

Det var ju inte meningen att inlägget skulle bli såhär allvarligt. Därför avslutar jag med en kul bild. Och en smiley face :)