Buskungarna

2013 började inte alls bra för C. Hela vår julvistelse i Sverige var han mer eller mindre sjuk och hängig. På nyårsafton, tillika hans 2-årsdag, hade han haft hög feber i 8 dagar. På flyget hem samma dag blev det mycket värre och han var helt frånvarande och nästan lila i ansiktet av hetta. Han hostade och grät och skrek i panik när vi skulle landa. Så fort vi fått vårt bagage ringde jag vårdcentralen och vi åkte i princip direkt från flyget till läkaren, som konstaterade att det var lunginflammation. En vecka senare var det dags för E, som haft feber till och från i 10 dagar...

C under en febertopp. Han var så trött att han somnade på
golvet vid flera tillfällen. Trots detta tyckte den svenska
sjukvården att han bara hade magsjuka. "Det går mycket sånt nu" 

E har börjat säga fuck… Jag är nästan helt säker på att det inte är vad det låter som för han använder det helt fel. Ibland säger han "Mamma, där är det ju! Titta - Fuck." och så pekar han på något, men jag kan inte komma på vad det är! Och jag kan ju inte låta honom gå runt och säga fuck fuck fuck på dagis!?

Snö i Sverige var en stor succé enligt barnen!

C har börjat säga ifrån. Ordentligt. Hans tidigare, ökända, banshee-vrål har bytts ut till ett ännu starkare omänskligt ljud som får mig att nästan tuppa av, av smärta i öronen. Ja, hela kroppen egentligen. Jag. Vill. Ha. TYSTNAD!!! Det är som när man plötsligt tänder ljuset när man vistats i ett mörkt rum en längre tid. Ta den ögonsmärtan och applicera den på öronen och hjärnan däromkring. Det är nästan olidligt!

Han pratar knappt alls, trots att han gör små, små framsteg och han blir så fruktansvärt frustrerad och förbannad om man inte förstår vad han vill. Det räcker egentligen att han tror att jag inte kommer förstå och så kommer sirentjutet.

Jag måste säga att även om jag totalt tappar det ibland, så har jag nog blivit lite härdad efter E - Trotsbarnet numero uno (innan C övertog tronen, det vill säga). Ibland lyckas jag pedagogiskt och sansat lösa problemet innan tjuteriet övergår i ett mer långvarigt skriande som kan pågå i 40 minuter.

Han har även börjat säga ifrån vad gäller blöja. Han tar av sig brallor, blöja och klättrar upp på toastolen, kissar två droppar, hoppar ner, klappar händerna, kastar ner lite toapapper och klättrar upp igen. Sådär kan han hålla på ett tjugotal gånger innan han hämtar kalsongerna och vill ha hjälp att ta på dem :)

I flyttbubblan

Tiden går så fruktansvärt fort och allt är jättestressigt just nu. Vi ska flytta om en månad och vi har haft enormt mycket att tänka på sista tiden. Vi har gjort en massa research om områden, skolor, sjukvård, lägenheter etc. Vi har varit och besökt olika stadsdelar som har intresserat oss, pratat med folk på gatan om vad de tycker, fikat, lekt i parker, skrattat, ältat, velat, gråtit, slitit vårt hår.

Vi har ansökt till skolor där vi inte ens bor (men där vi hoppas bo) för att ansökningstiden gick ut i mitten av januari. Vi har kollat på en massa sunkiga lägenheter och höjt vår budget flera gånger för att inte bo i ett mögligt råtthål ungefär. Vi har blivit besvikna gång på gång, folk har avvisat oss endast av anledningen att vi har barn, hyresvärdar har utnyttjat oss och gett oss falskt hopp (London är tydligen fullt av rövhål till hyresvärdar och hyresagenturer). Vi har läst hundratals rapporter på Ofsted, läst ett femtiotal skolhemsidor med curriculum, alla skolpolicys och hela köret, läst forumtråd efter forumtråd, velat, gråtit och slitit lite mer i vårt hår.

Men det har kanske lönat sig. Vi har blivit förälskade i stadsdelen Bow - närmare bestämt Old Ford, som ligger strax intill Victoria Park. Vi besökte området för några helger sedan och pratade med en del helt fantastiskt trevliga människor. Barnen älskade parken, M har 20 minuter till jobbet, där finns en marknad på huvudgatan, ett konstgalleri, nära till tunnelbana och DLR. Där finns bra Primary Schools, närhet till två sjukhus, bra (enligt lokalbefolkningen) sjukvård… Efter att ha blivit totalt förda bakom ljuset av en häxa till hyresvärd och blåsta på ett hus med trädgård, trodde jag att jag skulle gå under. Jag fick i princip ett mentalt sammanbrott, men tog mig samman med hjälp av underbara M som till och med köpte blommor för typ tredje gången på 8 år :)

Kanalen som delar Old Ford från Victoria Park

En del av lekplatsen. Lägg märke till sand i olika färger!
Vi var alla i extas :D

Så här reagerade jag när jag såg parken

Så här reagerade E

Lek i lekparken

"Titta, snipen har varit här!", utbrast E när han såg dessa.
Det tog ett tag för mig och M att fatta att han syftade på
snipen från filmen "Up!" :)

Så här använder vi vår vagn - som numera inte orkar detta längre.
Den höll i alla fall några månader.

Men nu har vi hittat en lägenhet som är helt okej. Agenturen vill ha massvis av referenser, trots att de tar skyhöga admin- och referensavgifter (troligtvis för att kunna betala den stackaren som får sitta och läsa skiten sen - vem vill ha t.ex. karaktärsreferenser egentligen???), de vill ha dubbelt betalt i deposition för att jag inte jobbar än trots att vårt hushåll är väl inom gränserna för den hyran. Antagligen allt för att mjölka oss lite mer på pengar. Lägenheten ligger inte precis där vi ville och jag är givetvis livrädd att vi inte får plats på den skolan vi vill ha (det är hela 500 meter gångväg och vi ville ha kanske 200). MEN jag kände just då att jag skiter i vilket, för vi behöver en adress pronto för att ens ha en chans att få plats på skolorna vi gillar. Den ligger inom vår budget och den är modern, vi får sätta upp grejer på väggarna (!!!) och den kändes okej även om bara M sett den.

Så nu väntar vi med spänning medan magsåret växer. Hoppas vi får skriva på lite papper så att vi har vårt på det torra och han ge skolorna den nya adressen. Håller tummarna!!!