Att flytta tillbaka till Sverige, del 4

Och vad var då nackdelen med att flytta, för som vi alla vet så finns det alltid två sidor av ett mynt... Jag har inte kvar lappen med de för- och nackdelar som vi skrev i London men jag minns några utav dem.

Att sakna vännerna. Det gör vi verkligen och det är nog den största nackdelen av dem alla. Det finns mail och sånt, men det är inte samma sak som att hänga varje dag efter skolan. Vi har varit i London en gång sedan flytten och då hälsade vi på några utav dem. De har även varit här. Kanske blir det ett ytterligare besök snart??

Att sakna London. Detta är något som vi inte tänker så mycket på idag. Så snart vi kom hem efter den där sommarresan i Sverige när tanken på att flytta plötsligt inte var särskilt främmande, så blev London lite mer smutsigt, lite mer stinkigt. De rosa glasögonen föll av, så att säga. Men visst saknar jag London. Jag saknar parkerna, husen, tunnelbanan, bussarna, atmosfären. Saknar att kunna dra till lekparken och välja och vraka bland saker att hitta på med ungarna. Jag saknar mängden människor, hjälpsamheten, att snacka med någon på stan, att dra till landet på helgen, att vara egen. M saknar inte London alls. Han fick å andra sidan åka tillbaka minst en gång i månaden första året. 

Färre saker att göra i Växjö. Ja, denna saken är verkligen påtaglig. Det är inte alls lika lätt att hitta på grejer här som det var i London. Det finns en bra lekplats i Växjö. I London kunde vi gå till olika varje dag, som var större och roligare än den enda vi har här. Vi hade en arsenal av muséer, caféer, djurparker och andra fantastiska utflyktsmål inom en radie av max 30 minuter med tunnelbana. Det var dessutom betydligt billigare att hitta på saker där.

Barnen hamnar efter akademiskt. Detta var ett ganska stort orosmoment just där och då. Det blev påtagligt efter flytten att barnen tappade engelskan snabbt, de tappade en del av sina akademiska kunskaper rent generellt. E började förskoleklass här, efter att ha gått year 2 i London. Han var dessutom hemma i 2 månader innan han fick börja. C började dagis efter att ha gått reception i London. Så visst blev det skillnad, men det är inget jag funderar mycket på just nu eftersom vi fått så mycket annat. Svenskan har tagit fart, personlig utveckling och värdegrund får mer utrymme. Jag tycker att skolan här har varit ganska bra på att utmana framförallt E, även om vi fått kämpa lite med vissa saker. Just nu är det andra saker som spökar på skolplan, men de har inte att göra med det akademiska utan om barnens behov. Denna punkten är därför den minst relevanta efter flytten.

Det finns saker som vi inte räknat med som också varit nackdelar och det handlar framförallt om astmosfären barnen emellan, språket och fokus på status. C var en tyst, bestämt och explosiv grabb i London men han var aldrig ful i mun. Han var den som stormtrivdes i London mest tror jag. Jag minns första dagen på dagis i Sverige när han kom på morgonen och någon liten kille från samma avdelning ropade "Vad gör du här din jävla bajsunge" till honom. Han blev så upprörd och ville knappt gå till dagis på flera dagar. Idag är han den som skriker mest svordomar av alla. Han har full fokus på att vara bäst, ha bäst saker i spel etc. E svär också mycket, men har inte samma fokus på status. Jag minns hur förskräckt jag själv blev första dagen i förskoleklass när några småflickor på 6 bast satt och diskuterade vilket märke de hade på sina kläder. I London fanns inte den konkurrensen, ungarna gick med både fattiga och rika barn, hade skoluniform och alla struntade fullkomligt i märken. 

En ytterligare sak är just det här med spel. Här har alla ungar en dator - även våra ungar. Det blir så stort fokus på spelandet och risken vid begränsning är att det blir en begränsning rent socialt också. Man kan säga att C bytt ut sin besatthet av tåg till besatthet av datorn. Det är det enda han vill göra om dagarna. Det är mycket svårare att styra det eftersom alla andra också spelar och eftersom det är svårt för kidsen att hitta på och göra saker själva utan att slåss och bråka samtidigt som vi har mycket med hushållet och med uni, så blir det en negativ spiral. Det är definitivt en sak som vi behöver lägga mer fokus på under det kommande året. 

Att flytta tillbaka till Sverige, del 3

Beslutet om flytten kom relativt plötsligt och jag minns att det var under påsken 2015 som det verkligen började landa i oss att vi var redo att flytta. Vi var i Sverige och kände båda att det kanske inte vore dumt att flytta tillbaka. Vi hade inte bestämt oss än och definitivt inte bestämt vilken stad. Jag ville inte bo i Stockholm eller Göteborg, kom fram till att om vi ändå skulle bo långt från familjen så kunde vi lika gärna stanna i England. Malmö föll helt bort. M vägrade tyvärr Lund. Men så började vi leka med tanken att bo i Växjö. En del vänner kvar, familjen på nära håll. Båda min och Ms systrar i närheten, Ms föräldrar likaså. Det var i Växjö vi träffades och Växjö har alltid känts som ett hem för mig, eftersom det var mitt första egna hem efter gymnasiet. Vacker natur, nära till min del av familjen... På sommaren 2015 bilade vi till Sverige och det var under den resan som tanken landade helt. Jag minns stunden då det gjorde det. Vi var ute och körde på kvällen. En ljummen sommarkväll med solnedgång. Det var så vackert! Jag tog en bild... När vi kom tillbaka till England började vi på allvar planera för hur det skulle vara att flytta. Var det rimligt? Vi skrev listor med för- och nackdelar, kollade upp dokument och teknikaliteter, flyttfirmor. Sen tog vi klivet.

Jag minns att jag var så rädd för om beslutet var bra. Ju närmare flytten kom, desto mer panik fick jag över att vi tagit fel beslut. "Tänk om X" och sätt in valfritt katastrofscenario i X - det var det som gick på högvarv i min skalle. Jag gjorde research all min vakna tid, var helt manisk. Skolor, sjukhus, vårdcentral, tandläkare, bvc, områden, regler... Jag skrev listor på samtliga våra möbler, hur mycket plats de tog, vad det kostade att flytta dem kontra sälja/köpa nytt eller begagnat. Jag letade lägenhet, undersökte hur vi kunde komma ur vårt kontrakt på befintlig lägenhet, vad det kostade att få den städad, målad, fixad, hur man byter skola, etc. Det var så mycket att göra och så mycket som kunde gå fel! Och så lite tid... Vi flyttade redan i november 2015. Minns inte varför just då, men förmodar att det var mycket på grund av att vi fick lägenhet från den tiden (?).

Detta inlägg skrev jag på Instagram strax innan flytten och det beskriver så väl det jag kände då.

"Lite panikartat just nu, för sent att tänka om, för mycket att hinna med, för många att hinna träffa. Glädje och spänning för det nya som möter sorg och vemod för att lämna det gamla bakom sig. Snart säger vi hejdå till London och England och påbörjar ett nytt kapitel i en kär, gammal stad men helt på nytt och från början."

Våra goda vänner från Polen kom samma vecka som vi skulle flytta. Såååå tacksam över dem! Det var de som hjälpte oss med sista energiboosten för att packa och jag hade aldrig klarat det ensam (för ensam var ju vad jag var eftersom Mio jobbade). Samma vän som hjälpt mig att packa när vi skulle flytta till London 4 år tidigare 💕

Fattar inte hur jag orkade. För sen kom kalabaliken med att måla om skiten, fixa mattorna som var fläckade med kräksjukan från i våras. Jag var fast övertygad om att inte låta hyresbolaget få en enda penny av vår deposition. Och jag lyckades trots att jag målat fläckar med fel nyans av vit.

Vi fick en underbar avskedsfest hos goda vänner, som vi också övernattade hos. Jag saknar den gemenskapen otroligt mycket...

Och sen bar det av... Vi kom fram på natten. Trötta barn och en ordentlig käftsmäll från de isande vindarna i Köpenhamn. I kontrast till sensommarvärmen och solen i London. Vi bodde några dagar hos Ms föräldrar innan våra möbler kom och vi kunde flytta in i vårt första hem efter flytten. Det blev två till under de kommande 4 åren, men det vet vi sen gammalt att vi flyttar mycket. M kom ner så sent som igår och utbrast "tänk vad mycket vi hunnit med och hur långt vi kommit sedan vi flyttade hit för 4 år sedan". Och det är precis så.

Att flytta tillbaka till Sverige, del 2

Inser nu att det var 4 år sedan jag skrev den första delen i denna följetong, så det kanske är dags att fylla på lite så att jag inte glömmer bort när jag blir äldre hur det egentligen var när vi flyttade "hem". Innan jag går in på det negativa så tänker jag att det finns en sak som jag inte skrev om tidigare, som blivit så otroligt tydlig under våra år utomlands. Och det är tacksamheten... Jag har lärt mig att känna tacksamhet inför så mycket saker som jag tagit för givet under väldigt lång tid. Här kan jag nog definitivt räkna in naturen. Jag växte upp i skogen och det var inte förrän jag flyttade till en stor stad i ett annat land som jag på riktigt insåg hur vackert Sverige är. Vi har bott här i 4 år nu och jag förundras varje dag över det magiska över att kunna ta del av naturen, skogen, sjöarna, dofterna och ljuden på så nära håll som vi gör idag. Även tacksamhet kring andra saker - när andra gnäller på den svenska skolan har jag nu förmågan att inte sälla mig till den skaran utan känna just tacksamhet över allt som är bra. När andra klagar över ditten och datten så har jag en extra dimension på min omvärldsanalys, som gör att jag har närmare till tacksamheten och till tryggheten i den tacksamheten.

Jag har också hittat en annan typ av nationsidentitet under våra år utomlands. Jag är född i Polen och flyttade till Sverige som väldigt liten och jag har aldrig känt mig eller faktiskt ens fått känna mig hemma någonstans. I Polen var jag för svensk, i Sverige var jag för polsk. Alltid var jag den som var annorlunda, som inte passade in (av andra orsaker också, men det är en annan historia). Jag kände att jag heller aldrig fick omfamna någon nationalitet för jag svek alltid någon, gick alltid över någon osynlig gräns där folk blev besvikna. Det var skambelagt "hemifrån", eller från släkten, att bli "för" svensk, straffat med utskällning om vi pratade för mycket svenska som barn, fokus låg på att behålla det annorlunda. Samtidigt var det skambelagt bland alla svenska ungdomar i vår lilla håla att vara "för polsk". Men när jag flyttade till London försvann allt det där, alla krav, alla ögon. Och det var framförallt de svenska traditionerna jag längtade till och som jag försökte hålla liv i. Även de polska traditionerna fick en del plats, men inte lika mycket. Det blev viktigt att hålla liv i språket - det svenska språket. Jag undrar om en stor del av det var bekvämligheten i att vi båda föräldrar pratar svenska och säkert en stor del som var att jag helt enkelt inte orkade två språk med tanke på hur otroligt påfrestande det var med barnen (också en annan historia). Men det var plötsligt naturligare att svara att vi är från Sverige när någon undrade.

Jag menar inte att jag blev mer svensk av flytten, men det blev så himla tydligt för mig vad som var en respons på yttre förväntningar som muterat över decennier av mitt liv och vad som var jag. Vad JAG värdesatte och tyckte om snarare än vad någon annan sa åt mig att värdesätta och hålla fast vid. Det gav mig en viss frihetskänsla, att jag är jag. En fristående person med egna värderingar kring min identitet. Tänk att något så självklart inte alls varit självklart under mitt liv...

Så hur jag än vrider och vänder på vårt äventyr utomlands, väger samman det goda och det dåliga, så har det varit just ett äventyr. Ett äventyr som jag inte kan ångra hur jobbigt det än var vissa stunder. För det gav mig också så otroligt mycket. Bland annat tacksamheten och en ny typ av frihet.