Vardagsrutinernas återkomst

Vardagen börjar infinna sig igen. Det känns skönt att ha fått in lite rutin på allt som ska ske under dagarna... Jag fattar inte hur alla hinner med allt, dvs allt som måste göras och allt som man även vill hinna med. Jag har svårigheter att få barnen att ens borsta tänderna morgon och kväll, ta den dagliga dosen D-vitamin etc. Hittills har all energi gått till att överleva helt enkelt... Men de senaste dagarna har gaddarna borstats, barnen har badat varje dag, tagit vitaminer, varit ute en del etc. Guldstjärnor till oss alla!

E's blodtryck har varit bra de senaste gångerna sköterskan besökt oss. Tack och lov!! Han slipper alltså ta mediciner, vilket är så otroligt skönt! Han har även fått tid hos en dietist och det ska bli intressant att se vad hon säger. E väger nu 12.5 kg, vilket tagit honom upp på över -2 på viktkurvan!!! Så högt har han aldrig varit tidigare :) Hoppas verkligen trenden håller i sig! Längden ligger på 92 och C är 82 lång men väger 12.7 redan!

E har börjat gå utan blöja under förmiddagarna och han är så fantastiskt duktig på att säga till när han vill gå på toa! Han kissar säkert 5-6 gånger mellan 7 och 12, vilket är intressant att veta eftersom läkarna alltid frågar om han kissar ofta och jag har ju inte vetat innan. På eftermiddagarna är vi mer ute och då åker blöjan på igen. För någon dag sedan trillade han och fick fläskläpp, stackarn. Dagen efter såg jag att en liiiiten miniflisa från tanden gått av också :( Men han verkar inte ha ont av det. Det var det konstigaste fallet han gjort. Man kan ju tro att det var när han klättrade och hoppade, som den circusakrobat han är, men han satt bara på huk och trillade rakt på ansiktet när han tappade balansen!

C leker mer och mer rollbaserade lekar. Han har ju bakat och lagat mat länge nu, men även gubblekar börjar bli populära. Alltså lekar, där han går runt med t.ex. en duplogubbe och låtsas prata eller kör runt en bil och gör brumljud. Han ropar mycket på storebror när vi leker men "mamma" säger han mest bara om han är ledsen eller arg och gråter. Vanligaste "ordet" är "m!". Det säger han när han vill något, när han håller med, när han vill veta vad något är etc. Man hör ju vad han vill på tonfallet och kroppsspråket.

Imorgon kommer farmor, faster Kristina, Macke och barnen. Det kommer bli jättekul! Vi längtar sååå :)

Bröderna leker lite med tågsetet, som inte blev den fantastiska julklapp jag
hoppats på. Men nu verkar den vara extremt poppis och E vill leka med den
hela dagarna. Det är svårt att få ut honom i solen utan ett stort bråk.

Bilden är tagen sekunden innen E får ett utbrott på C, som här tar en spårbit :)

Myror, minnen och ren skräck

När jag var liten, typ 5, och vi precis flyttat till Sverige, gick min mamma på någon sorts svenska för invandrare (tror jag?). Under våren/sommaren åkte de iväg på en utflykt till skogen och jag fick följa med. Jag minns det så väl; vi åkte bil dit och jag var barfota. När vi kom fram fick jag sätta på mig mina skor - jag hade valt sandaler. Till SKOGEN!!! Lyckligt ovetandes, kanske ganska korkad, men lycklig och förväntansfull. I skogen gick mamma och kompisarna i förväg och jag gick på stigen och kollade på alla, för mig, exotiska saker. Bland annat en myrstack. Så plötsligt när jag står där och beundrar dessa flitiga röda pissmyror känner jag att det bränns. Det känns som om någon eldar mina ben och när jag kollar ner ser jag de jävlarna - all over mina bara ben och sandalklädda fötter. Jag skrek. Jag GALLSKREK för livet och mamma kom rusandes för att rädda mig. Sedan dess är jag livrädd för myror.

Nästa myrepisod jag minns är från Polen, där vi var samma sommar eller sommaren efter - hos mina nya farföräldrar som precis höll på att bygga sig ett hus. Vi bodde hos dem under några dagar ute på bygget och vi sov i ett tält. Naturligtvis fanns det ju ingen toalett, utan bara ett klassiskt utedass. Vägen dit var rena skräcken för mig - massvis med stora, feta gråaktiga myror med vita ränder på. Överallt. På stigen, på träden, i gräset, i sanden, till och med på själva dasset och brädan man skulle sitta på. Jag har en bild på mig själv, sittandes där på det hemska äckeldasset, gråtandes av rädsla och bajsandes - troligtvis förstoppad dessutom för vem vill sitta utan underkläder på en sådan plats???

Huuuu... It's all coming back to me. Nu kom jag på ytterligare en myrepisod - ännu en sommar däromkring, troligtvis samma (varför älskar jag sommaren???). Vi hälsade på en av min styvpappas hippievänner, en fantastisk, intressant och excentrisk gammal tant, som precis införskaffat en "sommarstuga" i skogen. Vi kom dit och givetvis är det massa pissmyror precis överallt. Jag tror jag stod och stampade på en någorlunda myrfri sten under hela besöket, förutom när jag motvilligt stapplade mig igenom stugans inre under ett fåtal sekunder. Den här  fallfärdiga lilla 1800-eller-äldre-tals-stugan hade en enorm myrstack PÅ TAKET och var totalt fullproppad med pissmyror. ÖVERALLT! Jag förstår inte hur  jag lyckades gå in där utan att dö av skräck och vad jag än idag inte kan förmå mig själv att förstå är hur tanten klarade av att sova där inne bland alla myror!

Ironiskt nog köpte min mamma och nya pappa ett hus året senare. På... MYRVÄGEN. Den hette alltså så. Mitt i en skog! Men nog om det.

Myror var den enda insektssorten som jag avskydde när jag var yngre. Men med tiden har jag upptäckt att jag även utvecklat en skräck för andra insekter - speciellt spindlar. Vi funderade ett bra tag på att flytta till Australien till exempel, men sen såg jag några Youtubevideos (bland annat denna, där de hittar en spindelbebis som är större än någon frigående spindel jag nånsin sett) och Australien kändes plötsligt inte alls speciellt lockande längre. M säger att det inte finns några spindlar på Irland och jag funderar nästan på att flytta dit..!

Jag minns min mormors trädgård som en perfekt, idyllisk, grönskande trädgård med massvis av frukter, blommor och bär. Jag minns hur roligt jag hade där varje sommar. Men inte fasiken minns jag alla spindlar! När jag var där för 1 eller 2 år sedan var det enda jag kunde tänka på alla äckliga spindlar. I varje buske, i varje träd, i varje vrå fanns minns ett spindelnät med stora, feta korsspindlar. Brrr!!! För att inte tala om källaren, där vi för övrigt sov. Fanns det inte lika mycket spindlar när jag var liten eller är det helt enkelt åldern som på något sätt gjort min självbevarelsedrift lite starkare?

Jag och E går och tittar på spindlar varje dag här. Det kryllar av dem på alla räcken och buskar här. Han verkar vara väldigt intresserad och jag försöker vara mer pedagogisk än skräckslagen och det går ju väldigt bra, eftersom vi inte rör vid dem. Men vid de tillfällena när han får en spindel, fluga eller annan insekt på sig eller upptäcker att han står precis tätt intill, så blir han livrädd och jag känner så väl igen det skräckslagna beteendet från när jag själv var liten. Undrar om jag har smittat av mig på honom eller om han blivit så av sig själv..?

Utsikten från vårt fönster

Jag fullkomligen ÄÄÄLSKAR utsikten från våra fönster och från strandpromenaden utanför! Den är helt magnifik och förgyller även de tristaste regndagarna. När vi flyttar är det nog just utsikten jag kommer sakna mest...

Varmare tider

Äntligen har solen tittat fram och bjussar snällt på minst 27 grader varje dag. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!!! Det är så otroligt skönt att känna solens värmande strålar mot huden och jag känner verkligen att jag börjar leva igen! Visst, träden var gröna redan innan, fåglarna sjöng innan, många gick omkring i shorts trots regnet men det är ju ändå något som saknas när det bara är grått, grått och grått ute varje dag i flera förbenade veckor...

Mamma och Syster Isia var här i fem dagar förra och förrförra veckan och det gav ett enormt lyft i mitt sinne! Att bara kunna vara med två underbara människor, visa dem hur vi har det, shoppa, gå på sight seeing, PRATA, skratta, grilla, kunna duscha mitt på dagen, kunna sminka sig ordentligt, låta ryggen vila en stund, se barnen så glada och uppspelta... Det är livet :) När de åkte var vi alla ledsna. E gick runt och letade och luktade på kuddarna, där de sovit och berättade för oss med glädje att kudden "luktar Isia". Sen låg han där och sniffade och myste och pratade om allt vi gjort under dagarna som de var här. Men snart ses vi ju igen! Och om bara några dagar kommer Faamo och Faster Tina med hela familjen och det längtar vi också till så otroligt mycket!

Tänk att lite vuxet sällskap och solen var till stor del, det som behövdes för att mitt humör skulle bli så pass mycket bättre! Jag har till och med lite idéer om vad jag ska göra för pyssel och inspirationen till vårt företag börjar sakta men säkert växa.

Jag skippar förresten Storebror-och-Lillebror-grejen. Det känns inte "oss". Vi använder medvetet aldrig de benämningarna hemma och det känns bara konstlat att kalla dem för det här på bloggen. Nu får Storebror vara E och Lillebror är C. Kort och gott.

På tal om. Sovsituationen har blivit ohållbar just nu. E har ju en egen säng intill vår stora och C sover mellan mig och M. Men nu har lilla kramiga böktrollet C börjat sparka ut sin kära pappa mot kanten, vilket gör att han får ont i ryggen. Så jag antar att vi får köpa en juniorsäng till E, så får C ärva spjälisen. Problemet är bara att vi inte har råd med det just nu. Ska kolla runt lite på nätet efter beggade saker också, men då måste vi ändå betala extra för transport och jag misstänker att slutsumman blir densamma som om vi skulle köpa ny säng från Ikea. Eller kanske inte... Vi kanske kan spara några hundralappar (jag tänker fortfarande lite i SEK!! :S) på det sättet ändå. Tills dess får vi prova annat. Vi kanske kan byta plats i sängen och se vad som händer, eller så får M sova i bäddsoffan i vardagsrummet... Vi får se.

E snuttar sin fot <3 Så har han gjort ända sedan han var  bebis.

C hade en tillfällig flirt i Hyde Park häromveckan :)

Det var KALLT vissa dagar när mamma och Isia var här... Här syns E's
"spotty bag", som han kallar den - eller "potty bag", som han själv säger.
TV-favoriten Mr. Tumble har en prickig väska och E har sedan länge
velat ha en likadan.

Tittar på film (troligtvis favvisen "Skönheten och Odjuret") med Isia

Morgonmyser med Babcia (mormor) och Isia. Min lillasyster är så söt :)
Kudden på bilden (gulgröna hjärtat) är hennes snuttekudde som hon haft
sedan hon var riktigt liten. Hon kan inte sova utan den, trots att hon nu är 20 <3

Alla trängs för att få vara nära pappa när han kommer från jobbet!

Vi besökte Kew Gardens i helgen. Jisses vad vackert det är där!!!
Jag ångrar så att jag inte tog med mamma dit medan hon var här... Hon älskar sånt här!
Och nu vet jag hur jag vill bo. När vi vunnit några miljoner, alltså... 

Från hjärtat

Dagarna blir till veckor och sedan månader. Det slog mig idag att London har varit vårt hem i över 2 månader nu!! Det känns overkligt. Vi trivs bra och det känns väldigt "oss" på något sätt. Men det är såååå ensamt! Inte för att jag umgicks speciellt flitigt med människor när vi bodde i Malmö, men jag saknar ändå att vi åt middag med våra vänner då och då, att man bara kunde sticka iväg en helg till mormor/farmor/kusinerna… Här har jag i och för sig mina fina kusiner, men jag vill inte bli en börda och plötsligt hänga hos dem hela dagarna. Jag har ventilerat mina tankar med en sjuksköterska på barnsjukhuset och hon tipsade mig om en massa grejer. Play groups och sånt som anordnas av förskolorna i området. Jag är lite sugen på att gå dit men jag vet inte om jag vågar. Inte för att jag är blyg eller så, utan mest för att småkillarna är så fruktansvärt busiga och bråkiga med varann. Jag kan inte tänka mig att själv gå till lekparken med båda för storebror kutar runt som en dåre och testar gränser hela tiden och lillebror vill utforska allt också. Dessutom är det ju ganska svårt att komma in i gemenskaper och vilka är mer sammanbundna än mammor, som troligtvis träffats sedan de blev gravida… Dessutom är det ju inte alls säkert att man får något intellektuellt utbyte med andra bara för att man träffas i en play group. Kanske barnen är det enda vi har gemensamt..? Mitt dåliga självförtroende sitter gjutet bak i huvudet och spökar. Men vi ska testa i alla fall.

En annan sak som jag funderat över är språket. Storebror börjar lära sig allt mer engelska och uttryck som "hello", "one, two, three", "thank you", "naughty, naughty", "sad", "happy" och en massa annat är vardagsmat för honom nu. För mig är det annorlunda. Eftersom jag knappt pratar med vuxna, så ger till och med några artighetsmeningar med postgubben en känsla av att ha vaknat till liv efter en hundraårig vuxendvala. Mitt svenska ordförråd har krympt under åren hemma med barn, vilket givetvis innebär att det engelska ordförrådet knappt går att öppna… Så när jag kommer till läkaren på sjukhuset och ska förklara något och stakar mig redan i början, så känner jag mig så otroligt dum i huvudet! Helt totalt elva korkad. Denna känsla resulterar i att svengelskan kommer fram - BÅDE i ordförråd och UTTAL! Det fula, svengelska uttalet. Jag hatar det!

Alla sjukhusbesök har gått bra. Storebror har varit en sann, liten hjälte med enormt mod och stor humor, charmar alla han träffar. Och han älskar det, vår lilla entertainer. Hjärtultraljudet gick hur bra som helst och läkaren var pedagogisk och klickade med oss allihop. Till och med blodproverna - som för övrigt togs med VENFLON för att de skulle ha så mycket blod (!!!) - gick över förväntan, utan minsta lilla tår pga att ovannämnda sjuksköterska varit så underbart förutseende och gett oss bedövande salva innan. I sista stund, innan vi gick hem kom de på att vi måste ta blodtryck också. Eftersom det aldrig varit några konstigheter med storebrors blodtryck, tänkte jag mest att det var ett onödigt ont som ändå inte kommer visa nåt. Men så visade det sig att det var väldigt högt och sjuksköterskan ropade in läkaren för att han skulle prata med oss. Det visade sig att vi måste kolla blodtrycket under ett par veckor nu, för om det fortsätter vara högt så måste medicinering sättas in för att skona storebrors ensamma, stackars njure. Said and done, idag var en sköterska här och mätte med tre olika apparater och det var bättre, men fortfarande lite högt. Det ska mätas i två veckor till, så vi får se. Han mår bra, så vi misstönker inget konstigt.

Vi har märkt att storebror mår bra av att veta exakt vad som ska hända. Han får inga utbrott då, han vet precis vad som förväntas av honom, inget kommer som en läskig överraskning. Jag ringer numera innan varje besök och frågar vad vi kommer göra, hur det kommer göras etc, så att jag kan förbereda honom flera dagar innan och förklara, upprepa och se till att han förstår vad som kommer ske.

 Jag själv är lite randig i humöret just nu. Ena stunden är jag harmonisk, lyrisk och lugnet själv, andra stunden är jag som en förbannad hulken med blå, bultande ådror i pannan och lust att skrika, kasta saker i väggen och bara gråta av frustration, desperation och ilska. Det sistnämnda har många olika anledningar:

1. Oftast är det lillebrors klara, höga, skräckfilmsinspirerade tjut som utlöser en rad händelser (förutom skadade trumhinnor och tinnituspip, då). Storebror blir tokig, kastar allt han håller i händerna, om det så är en skål med mat/snacks eller dricka/glas etc, sen kastar han sig på golvet eller helt enkelt går fram till lillebror och klöser honom i ansiktet tills han slutar. Helst i ögonen. Helst hårt. Och helt med de vassaste naglarna. Tjutet övergår då i gråt och skrik. Helst från båda. Ibland från oss alla tre när jag helt enkelt inte orkar mer. Vi har hörselkåpor framme och om lillebror är på tjuthumör, så brukar storebror få ha dem på sig ett tag. Jag kör med mina öronproppar. Men det funkar inte alltid. Och de slåss ändå. Storebror klöser, lillebror biter. Provocerat och oprovocerat.

2. Bristen på tid för mig själv. Hela min kropp längtar efter några timmar vid ritbordet, med penseln i högsta hugg eller färgglad lera utspridd på hela bordet. Jag vill pyssla, måla, skulptera, bygga om möbler - bara SKAPA! Helst med mysig musik i lurarna och ingen unge som drar mig i kläderna. Men det går aldrig. Tar jag fram pennor till båda barnen, så slutar det alltid i hysteriska utbrott från oss alla. Storebror som ska ha ALLA pennor själv, lillebror som äter upp pennorna - och jag, som inte får göra annat än att lösa bråk och gräl. De timmarna jag får för mig själv någon gång ibland går till att städa och få ordning på kaoset här. Varje dag kollar jag bloggar och inspiration på nätet. Dessa människor som verkar ha all tid i världen, som skapar så fantastiska saker. Jag beundrar dem. Jag inandas den kreativa andan och känner att jag också kan. Sen faller allt sönder, för jag kommer på att jag faktiskt inte kan trots allt. Och jag känner mig begränsad av min egen oförmåga. Sen blir jag bara mörk inuti och hittar ingen mer inspiration. Bara bottenlös bitterhet...

3. Ont. Jag har så förbaskat ont i kroppen! Varje morgon är en pina och känns som om jag blivit misshandlad under natten. Ryggen gör ont på flera olika ställen och nu kan jag även räkna revbenen till kollektionen av smärtpartier. Det känns som om hela revbenen är täckta av blåmärken. Trodde första det var träningsvärk, men det går inte bort och har inte gjort på över en vecka. Skuldran och lungan joinade smärtskaran i slutet av december och har fortfarande inte gått bort. Jag kan knappt ligga på ryggen för då kan jag inte andas. Lägg till två barn som gärna vill bli burna mest hela tiden (annars elvar!!!), utmattning och frustration så blir det ingen bra kombo.

Nog med gnäll. Idag skiner solen, lägenheten är städad, barnen sover och imorgon kommer världens bästa mamma och syster <3 Idag är livet ganska härligt ändå.

Jag har hittat en helt fantastisk mammablogg, som inte bara tar upp det där rosenskimrande, myspysiga och underbara när man är förälder. Där är det hemorrojder, skrikiga nätter, galna mammakänslor och annat som gör mig så mycket lugnare när jag förstår att jag inte är ensam om att känna såhär inför min roll som mamma. Men hur hemsk dagen än varit och hur skit jag än mått, så kan jag inte annat än förundras över hur fina, vackra, speciella och underbara barn vi har. Skulle inte byta bort dem för något i hela världen :)

Världens underbaraste, nybadade barn som tittar på godnattsaga

Äntligen!!!

Efter veckor av regn, blåst, regn och lite mer regn, ser jag en klarblå himmel! Hoppas, hoppas det fortsätter så.

Tid är en bristvara här...

Det är lite ont om tid till att göra något alls, så uppdateringarna har fått stå tillbaka lite. Det kommer lite bilder från de senaste två, tre veckorna om någon dag. Tills dess lägger jag in våra fina småkillar från igår, när det var fint under tre timmar och vi gick till lekparken. Annars är det mest grått, trist, regnigt, blåsigt och annat icke-somrigt...

På helgerna hittar vi istället på annat kul, som att besöka naturhistoriska museet. Båda skruttarna älskade dinosaurierna där sist. Fast storebror var lite rädd, speciellt för dinosaurierobotarna, som verkligen var verklighetstrogna (om Jurassic Park nu är verklighet)! Det var hur häftigt som helst där!!! Vi kommer säkert åka dit många gånger till under sommaren. Men vi tar nog tunnelbanan nästa gång. Nu gick vi dit och det tog nästan 3 (ja, tre!!!) timmar för storebror ville gå själv :) tunnelbanan tillbaka tog 10 minuter...

Under promenaden träffade vi ingen mindre än Drottningen! Det var lite surrealistiskt... Vi hade precis kommit ut från St James Park och gick mot palatset (jag hade aldrig varit där). Det var massor av folk utanför portarna och vi stod lite avsides, där det inte fanns några människor och väntade på grön gubbe. Så kom det en hästvagn med två tanter och några gubbar på. Både jag och M har JÄTTEDÅLIG syn, så vi stod där och kisade tills de var framme vid oss. Storebror vinkade glatt och de vinkade tillbaka från vagnen till hans stora lycka. Så, när vagnen var precis framför oss såg vi att det ju faktiskt VAR drottningen som satt där och vinkade till oss. Men jag trodde det knappt, förrän vi träffade på ekipaget några kvarter längre bort igen. Coolt!

Imorgon blir det heldag på sjukhuset. Storebror ska ta olika prover och göra om hjärtultraljud, så att läkaren här (som för övrigt verkar JÄTTEBRA) vet hur det står till i lilla bröstkorgen. De kommande månaderna har vi en hel del besök på sjukhuset för dietistrådgivning, njurultraljud och annat. Sååå skönt att ha fått en så trygg läkare och hamnat på ett sjukhus som känns helt rätt!