Så frågar Studentum med jämna mellanrum i mailboxen och förra året var just ett sådant år.
Vi hade precis flyttat hem till Sverige och vardagen hade förbättrats en del. Men jag var så himla trött efter alla år hemma med barnen, min identitet var i princip ett minne blott, jag hade nått botten när det gällde självförtroende och självtillit och livet var bara på väg käpprätt åt fel håll. Jag sökte lite ströjobb som jag egentligen inte ville ha, höll skenet uppe på intervjuer men inombords var det bara tomt, mörkt och uppgivet. Jag visste inte vad jag ville göra, vem jag ville vara eller ens vem jag var och det kändes som om jag kvävdes av situationen.
Det är så himla svårt när man hamnar i den situationen. Jag hade så mycket att glädjas över, men jag kunde inte förmå mig själv till att göra det. Jag bestämde mig för att försöka ta reda på vad jag ville och bli mer hälsosam, både fysiskt och mentalt.
Minns inte riktigt hur jag kom in på att söka efter utbildningar, men jag tror det var just efter att ha läst ett mail som ovan (och kommit fram till att de enda jobb jag kunde få här utan rätt utbildning var dötrista). Jag började fundera på vad jag ville göra förr i tiden, innan barnen, vad gjorde mig glad och vad väckte mitt intresse? Mina intressen är så spretiga att man kunde tro att jag lider av någon slags identitetsstörning, men psykologi är ju ett stort och mångfacetterat ämne som man skulle kunna kombinera med mycket av det andra jag gillar. Till min stora förtjusning hittade jag en psykologutbildning här i Växjö - jag sökte den och kom in!!!
Jag tror jag har kommit över det här med att jag räknas som gammal i universitetsvärlden nuförtiden. Det är inte samma sak som innan, då fest var vardag, då jag hade mina styrelseuppdrag, då allt var spännande och nytt, då det sociala livet blomstrade och det var lätt att skaffa vänner. Det är helt annorlunda. På gott och ont.
Jag kan verkligen se skillnad mot hur det var att plugga tidigare. Nu är jag där för att jag VILL lära mig, jag har ett fast mål och jag känner mig säker i mitt val. Då kantades dagarna av tvivel, baksmälla, försovningar och akademisk dekadens. Och det var inte så konstigt egentligen. Jag behövde den tiden för att hitta andra styrkor i mig själv, även om det kanske inte borde ha kostat 4 år av mitt liv och en halv mille i studieskulder. Byggutbildningen sög verkligen. Organisationsproblemen blev bara större och mitt intresse för ämnet var minst sagt svalt. Men på ett sätt behövde jag även detta för att nu kunna känna att psykologin är så rätt! Vid genomgången av alla kurser vi kommer läsa de närmaste 5 åren kände jag "WOW"-känsla på samtliga. På samtliga!! Visst har vi lite organisatoriska problem även här, men jag kan se bortom dem för jag vet hur överjävligt det skulle kunna ha varit utan engagemang och passion från lärarna och programansvariga - och våra saknar verkligen varken det ena eller det andra.
Jag börjar hitta mig själv igen och det är verkligen så himla skönt!
