Ordets gåva

C är nu 3 år och 1 månad och han började inte prata mer än “mamma”, “pappa” och “Bebbe” förrän precis i början av December. Innan dess använde han mest egentillverkat teckenspråk och olika ljud. Vi kom snabbt fram till att han verkade vara lite perfektionistiskt lagd och ville verkligen inte säga något alls om han inte kunde säga det korrekt. Vi började visa små filmklipp med E när han var liten och hur han pratade. Vi började använda några av E’s bebisord och visa C att man faktiskt kunde göra sig förstådd även om ordet som kom ut från munnen inte var exakt som det skulle (“äpple” och “pläplä” till exempel). Jag vet inte om det var våra försök till övertalning eller om pusselbitarna helt enkelt föll på plats för honom av sig själva men sen gick det i hiskelig fart!!

Jag minns när jag hämtade honom från dagis i mitten av December och hur jag redan då kunde se enorm skillnad när vi pratade om vad de gjort under förmiddagen. Det var så otroligt häftigt att se hans positivt överraskade ansikte när han plötsligt kunde berätta med ord vad han ätit till exempel. Och strax därefter kom det härliga, bubblande skrattet. Jag såg på honom att han var så STOLT! Även när han plötsligt kunde berätta om saker som inte hade en direkt koppling till situationen vi befann oss i just då. Innan kunde vi ju till exempel tyda hans eget språk om vi var i lekparken och han pratade eller visade att han ville åka rutschkana men om vi var hemma, så var det inte lika lätt att förmedla samma sak. Många sammanbrott skedde i just sådana situationer, han tokskrek och fick värsta raseriutbrotten på länge. Nu kunde han plötsligt berätta om precis vad som helst när som helst.

Idag, två månader senare babblar han från morgon till kväll, leker rollekar med sina dockor, gubbar och tåg, sjunger lite och för någon dag sedan började han prata i sömnen!

Det har varit så underbart att få vara med om detta stora genombrott i hans utveckling och personlighet!

I lekparken

I'm back!

Nu har det gått lång tid utan något nytt. Igen. Enligt plan, kan en kanske säga, för jag vet sedan innan att jag och kontinuerligt skrivande i blogg/dagbok inte alltid går hand i hand. Det är inte brist på saker att skriva om, för det finns mängder! Jag kan gå på stan eller sitta hemma och komma på en fantastisk grej att skriva om men sen blir det bara inte av. Lathet kanske. Njä.. Brist på ork? Inte det heller. Jag vet inte riktigt. Det finns bara tusen andra saker jag också vill göra och denna hamnar ganska långt ner på listan av någon anledning.

Jag vet att det är så fantastiskt att kunna sitta ett tag senare och återuppleva saker, så jag måste ge mig själv en spark i ändan och komma igång igen. Jag älskar att sitta och kolla igenom gamla inlägg redan nu. Det är som en frisk vind, när jag kört in mig i något dammigt tankespår. Tänk hur det kommer kännas om 10 år!

Det har hänt så mycket sedan sist att det inte är någon mening att återberätta allt, för det skulle bli en roman. E går i skolan, C går på dagis 3 timmar om dagen, då jag försöker få igång vårt familjeföretagsprojekt. Det går sådär - vissa dagar eufori och kreativiteten fullkomligen sprutar ur öronen, nästa dag apati och jag bara sitter och gör mest ingenting. Jag vet inte om jag kanske inte vågar riktigt, för 3 timmar är ju egentligen kanske 2. Och fastnar jag i ett kreativt projekt kan jag sitta hela natten (i alla fall på den tiden, då jag var en nattuggla med ständig sömnbrist). Det är svårt, det är frustrerande. Det känns som om jag försöker läsa en gammal, möglig bok som legat och ruttnat på vinden i 100 år. Jag önskar så att jag satsat mer på min kreativa sida innan, men samtidigt kan jag inte önska bort någonting för då hade jag inte träffat M och varit med om allt som hänt sedan dess. Så jag får helt enkelt ta mig i kragen och börja med små, små steg att träna upp mig själv, lära mig det jag inte kan eller glömt bort, damma av inspirationen lite. Vårsolen hjälper!