Glasögonorm

Med både en mamma och en pappa vars ansikten pryds av välbehövliga glasögon har risken varit väldigt stor att även jag skulle drabbas av synfel. Och jag har fruktat detta så länge! När jag var 14-15, tog mamma med mig till en släkting som också var optiker. Det visade sig att jag redan då hade relativt svaga ögon och jag blev två saker rikare: ett par skitfula glasögon och ögonkomplex på grund av att jag hade "så tätt sittande ögon" (som ett litet barn, sa optikern förvånat som om hon aldrig tidigare skådat något sådant missfoster - tack, behövde verkligen ytterligare en sak att ha komplex över). Jag använde dessa glasögon ett ytterst fåtal gånger och jag v ä g r a d e acceptera att jag behövde dem mer än kanske när jag övningskörde, som jag för övrigt la på hyllan i flera år när min övningskörningsövervakare började kasta sig över ratten.

När jag började studera investerade jag i endagslinser, då min syn bara blev värre. Använde dem inte alls så flitigt som jag borde gjort och de räckte i säkert 5 år istället för 18 månader, eller vad det var. Sen minns jag bara att det blev ännu värre och till slut tvingade M mig att skaffa glasögon. Jag kunde till exempel bara köra bil i fullt dagsljus, för det var bara då jag kunde se skyltarna - från typ 20 meters håll. När hans egna ögon blev dåliga och ha behövde operation kunde jag inte gömma mig bakom argumentet att han skulle köra bilen - för han fick inte det på över ett år. Så jag skaffade glasögonen, men jag ville minsann INTE ha dem till vardags!

Så flyttade vi till England, jag blev bländad av någon idiot som lekte med sin gröna laser från balkongen i marsmörkret. Ögonen blev konstiga ett tag, men det tog mig 8 månader att gå till en ögonläkare. Och nu har ögonen blivit ännu mer konstiga, så jag ska ha på mig glasögon större delen av dagarna :( Buhuuu.... Nu ska jag bli glasögonorm på riktigt!

Mina stora, små killar

Har inte vågat skriva det innan, men även C har nu slutat med napp! Halleluja! Den försvann en dag under morgonen och så har det varit bra sedan dess. Det har varit så enkelt för mig denna gången, för C kan inte prata och argumentera som E kan. Han verkar också ha tagit det riktigt bra och gnällde bara första dagen i princip. De smackar fortfarande båda två på natten, som om de hade sin lille nappe kvar <3 De växer så fort!

Ibland, när jag håller på att gå bananas här hemma och bara vill skita i allt, så tänker jag på om jag skulle vara lyckligare ifall de inte fanns. Det får mig alltid att slappna av och ta det lugnt, för jag kan inte tänka mig ett liv utan någon av dem! Det ger mig också dåligt samvete. I stora lass.

Leker med tidig julklapp från Ms kusin

Underbara lillkotten

Det känns tungt efter det som hänt i USA. Har en sån äcklad känsla i hela kroppen, att någon kan göra något sådant medvetet ondskefullt. Jag kan knappt ta in det och har nära till tårar hela tiden. Enligt många verkar man inte få känna så här. Det betyder att man inte bryr sig om att det dör barn i andra länder varje dag, sägs det. Men det är inte sant. Det är lika tragiskt och fruktansvärt oavsett var det händer. Jag antar att man lär sig att värja sig för alla intryck och nyheter som händer i länder, där det är krig. Jag gör det i alla fall - för att kunna överleva utan att gå sönder inuti. Händer det däremot i ett land, där människor bor och lever ungefär som vi, där man inte förväntar sig att det ska kunna hända så funkar inte skyddet längre och chocken blir total, bägaren rinner över. Världen är så vrickat ond på många håll! Jag tänker ofta på att jag vill ta barnen och flytta till en öde ö, där jag kan avskärma dem från all galenskap. Insikten om att det tyvärr inte finns en sådan plats är alltid lika deprimerande...

En skitsak

När vi bodde i Sverige irriterade jag mig på att man alltid såg hundbajs på stan. Nu, när vi bor i England tänker jag att det var ett angenämt problem jämfört med vad vi har här... Egentligen är problemet i grund och botten samma, men SÅ mycket större! Trots att det, vart 50:e meter, finns en "Bag it, bin it"-logo sprayad på trottoaren, så plockar fan ingen upp efter sina fyrbenta vandaler!!! Det skits på gångvägar, i gräset, på murar (!), på staket (!!?), i trappor... Och varför är hälften av hundarna dåliga i magen? Det händer nästan varje vecka att E kommer hem med skit på skorna, någon gång har jag upptäckt det först när han redan inspekterat den spännande "gröten" (YUCK!!!).

Det har gått så långt att E inte får gå i gräset bredvid gångbanan, för det slutar ta mig tusan ALLTID med att han trampar i nåt - oavsett hur noggrann jag varit med att syna minsta lilla centimeter framför honom. Och aldrig i livet att mina barn hoppar i alla vackra lövhögar, för man vet aldrig hur många kilon dynga det ligger däri och väntar.

När man går ute på stan är det som ett evigt jäkla bajs-slalom för att undvika alla rykande (om man har tur, för då syns de i alla fall bättre) äckelhögar. Nej, nej, nej kör inte där, det ser ut som ski... eller nej, det var visst ett brunt löv. Stanna! Du körde nästan i bajs! Aha, en TOM (???) bajspåse. Nu kör jag jävlar var jag vill! Även på lövhögen här bort--- KLAFS! Skit... Game over.

Julstök

Jag hade planerat att jag skulle baka pepparkakor, lussebullar, koka kola och massa annat julgodis, koka egen glögg, pynta som tusan, fixa allt möjligt mys etc. December skulle bli mysmånaden nummer 1 och alla skulle vara lyckliga och glada som i en jäkla julreklam på TV. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig... Detta är vad vi lyckats med hittills:

Vid granklädningen blev det givetvis bråk. Granen är i ständigt utsatt läge, då barnen sliter i den och vill ändra frekvensen på ljusslingan. C har redan vält den en gång. Det är alltså bara att konstatera att det är sådana barn vi har - demolition boys, som vi kallar dem ibland. E välte granen på dagis förra året.

Bakningen? Naaah, det blev inget. Inget juligt i alla fall, för vi bakade chokladmuffins (svarta uppins med mjukt och hårt, som E säger) på barnens begäran. Kanske kan vi baka lite lussebullar i helgen, för tro det eller ej men alla julklappar är faktiskt inhandlade. Bara packningen som är kvar.

En tidig julklapp till oss vuxna - en kamera.
ÄNTLIGEN! E tyckte också den var intressant.

Julkort? Planerar varje år att skicka julkort till alla människor som vi älskar. Och varje år slutar det med fiasko för vi börjar för sent! Det blir alltså e-kort i år också... Kanske, KANSKE, blir det av nästa år?

De senaste dagarna har det varit KALLT! Inte som i Sverige, kanske, men ändå långt under den temperatur som känns behaglig för mig. Det har varit frost på morgonen och långt in på dagen och även en hel del dimma. Men det har varit väldigt fint trots kylan och blå himmel och solsken har funnit framme nästan varje dag, vilket är helt underbart!

C är så stor nu att han kan ha Es jacka från förra året,
som vi tänkte använda på E även detta år.

Spindlarna har det nog lite jobbigt just nu.

Canary Wharf syns inte för all dimma! SÅÅ konstigt att titta ut genom fönstret
på natten och inte se ett enda ljus utanför - precis som i skogen.

För två helger sedan var vi på maskeradkalas. Massa barn och massa vuxna - det var jättetrevligt! E ville som vanligt vara en varg, men sedan ångrade han sig och ville vara katt istället:

Christmas pudding, steaming hot

E's dagis har börjat sjunga en massa engelska julsånger och raden ovan var den senaste som han överraskade mig med här hemma :) Jag blir stoltare och stoltare varje dag och det är så fantastiskt att han redan kan så pass mycket! Jag själv vet för övrigt knappt vad christmas pudding är för något. Vi måste nog köpa det och smaka på detta Brittiska jul-måste. Vi testade mince pies häromveckan och det var ingen höjdare, tyvärr. 

Bild på Christmas Pudding tagen härifrån

Vi har fått ett villkor från förskolan, gällande vår julresa och det är att E måste ha 100% närvaro fram tills att vi åker, för att kunna ta en ynka dag ledigt. 

Det är så enormt stor skillnad på förskolan här och i Sverige! I Sverige VILL de ju nästan inte att barnen ska gå på dagis. Där är det en massa regler för att barnen ska gå på dagis så lite som möjligt och man är så himla överkänslig vad gäller sjukdomar. Ser ett barn bara lite hängigt ut, så ringer de efter föräldrarna - oftast helt i onödan. De förespråkar att man gärna är hemma någon dag mer än nödvändigt.

Här är det tvärtom. Om barnet inte är på dagis en viss dag, så MÅSTE man komma med ett skriftligt bevis på varför barnet inte varit där! Om barnet har varit sjukt ska man visa dem ett intyg från läkare, ett recept på utskriven medicin eller ett kvitto på medicinen som barnet använt under sin sjukfrånvaro. Nu har vi ju "tur" eftersom vi ändå måste kontakta läkare ifall E har feber, men ändå... Och om det är diarré då? Ska jag behöva fotografera för att ge dem som bevis?? Jag springer inte gärna till vårdcentralen så fort det är nåt med barnen... Det finns ju massa skit som man kan bli smittad av där! Dessutom känns det lagom kul att sno en tid hos akutläkaren som någon annan kanske behöver mer. Bara för att jag ska ha något att komma med till förskolan! 

I Sverige var E sjuk i princip varannan vecka - här måste man ha 86% närvaro annars ryker dagisplatsen (bevisad sjukfrånvaro exkluderad som tur är)! Jag fattade inte det i början och självklart var E sjuk säkert 10 dagar av första månaden. Vi fick då hem papper på att  de "håller ett öga" på oss pga att vi hade så stor frånvaro... När jag gick till kontoret för att fråga vad tusan de håller på med, fick jag förklarat för mig att vissa missbrukar sin dagisplats och att det är därför detta krävs. Visst, jag köper det. Men nog är det lite läskigt att de kör med sån storebrorsstil... 

Mjölkfritt

Ojoj, så lång tid det gått redan! Har knappt tid att göra annat än att ta hand om mina små virvelvindar och jobba med vårt spelprojekt... En uppdatering är kanske på sin plats.

Operation Mjölkfri har gått mycket bra. Det är lättare än vad jag trodde att leva mjölkfritt! Det enda som är riktigt jobbigt är när vi är ute och reser och inte kan laga maten själva, utan måste äta på restaurang. Där vet man inte vad som är mjölkfritt och det är förvånande hur många matställen som inte vet vad mjölkallergi är! Vi har blivit erbjudna laktosfri mat på flera ställen, trots att det ju inte alls är samma sak som mjölkfri mat... Så man får vara extremt uppmärksam och fråga både två och tre gånger.

En annan sak som i alla fall inte jag var beredd på är hur vår närmaste omgivning reagerat. Många tror att det är okej att ge mjölk om produkten bara innehåller lite. Men hur ska vi då veta om det mjölkfria verkligen funkar? Lite mjölk är ju troligtvis lika med lite symptom. Det funkar ju inte... Vi måste ha stenkoll just nu!

Besöket hos dietisten i början av veckan var inte jättebra. Hon tyckte att E gått upp för lite i vikt och var oroad över detta. Hon sa att det kan bero på att han nyligen varit sjuk, men allvarligt talat så är han ju det i princip varannan vecka så det är ju vardag för honom. Andra barn är också sjuka men går upp i vikt som de ska. Jag är väldigt orolig över minsta lilla med denna underbara, lilla människan just för att vi inte vet någonting och symptomen kvarstår. Vi ska till Allergimottagningens läkare i nästa vecka så där får vi diskutera eventuella kommande drag. Mjölkfritt har ju trots allt hjälpt en del, men inte fullt ut. Bajset luktar och ser numera oftast ut som friskt bajs ska (Ja, jag skriver om bajs om jag vill!). Och det kommer inte lika ofta - typiskt nog var både helgen och denna veckan mindre bra ur den synpunkten. Dessutom har han fått utslag och fläckar på kroppen och runt munnen som indikerar på allergi. Attans :(

Uppdatering kring detta: Allergiläkaren var inte till jättestor hjälp, utan vill fortsätta att testa med mjölkfri mat. Dietisten verkar vara av en annan anledning.

Irrationell barnlängtan

2012/2013 verkar vara en riktig baby boom. Sååå många av mina vänner och bekanta är gravida eller precis nyblivna föräldrar.

Trots att jag verkligen tycker att två barn är mer än nog för mina förmågor och välmående, både psykiskt och fysiskt, så kan jag inte låta bli att längta i smyg efter en liten bebis. Fast jag längtar nog inte direkt efter själva bebisen, för om jag ska vara ärlig så är en tredje skrikmästare inget jag önskar mig alls. Jag tror att jag längtar efter känslan, illusionen av att vara en nybliven mamma. Det myyyysiga, det gulliga. Det man förväntas känna, men som jag aldrig riktigt gjorde. Förrän nu, editerat i efterhand, det vill säga. Nu, när jag nästan glömt vaknätterna, kolikskriken, medicinkräkningarna, sjukhusvistelserna, stressen, smärtan, ständigt dåliga samvetet, oron, alla galenskaper som jag aldrig trodde skulle ta slut!

Som nykläckt, utmattad mamma tänkte jag ofta på alla som pratade om bebistiden som om den för det mesta var som en bulldoftande, glitterströdd dans på rosor (helst berusad av LYCKA). Jag tyckte de var helt vrickade och verklighetsblinda men kunde samtidigt inte låta bli att känna mig totalt värdelös och misslyckad som inte kände så själv. En del av bebislängtan handlar nog undermedvetet mycket om detta; att jag intalar mig själv att jag skulle kunna göra så mycket mer för en ny bebis, som jag inte hade orken att göra för E och C. Ta alla de där fina bilderna, skriva ner alla fina minnen, vara lugn, tålmodig, pedagogisk etc. Som om det skulle vara något plåster på såren, en lindring eller lagning av det som varit.

Jag har dessutom lite svårt för avslut och att släppa saker som varit. Jag sitter ofta och toklängtar efter en viss period i mitt liv, då jag fått för mig (för det är ju illusion, det vet jag nu när jag kan unna mig att vara efterklok) att jag var lyckligare då eller att det på något annat sätt var bättre. Och det är precis det jag känner när jag ser en söt liten bebis eller runda gravidmagar. Det är svårt att avsluta kapitel i sitt liv och erkänna för sig själv att den tiden aldrig kommer åter...

E som nästan helt nyfödd, fortfarande på BB.
Finaste hjärtat i hela världen :)

Något äldre C, runt 5-6 månader.
Hans blick får mig att smälta <3