Mamma, leaves är gone!

E är som en liten svamp som suger upp så mycket kunskap som han bara kan. Han älskar att få berättat för sig hur saker och ting fungerar och han undersöker allt nytt på ett väldigt analytiskt sätt. Precis så har det blivit med språket också och nu, när han börjat förskolan så överraskar han oss med nya ord varje dag! Igår när vi gick ut från förskolan hade alla höstlöv blivit bortstädade och han utbrast "Mamma, leaves är gone!!" och fällde ut armarna i en förvånad gest. "Vad ska vi göra nu???".

Men ibland blir det för mycket prat och då säger han "Mamma, jag är trött på att prata nu" och så är vi tysta en stund istället.

Årets skolbild <3
Älskar den! Smutsig på tröjan precis som vanligt
och massa bus och filureli i blicken!

A little bit too much excitement

På bara en vecka har det hänt två allvarliga saker i området...

När jag kom hem efter min minisemester var det någon, som kvällen innan, blivit skjuten till döds strax utanför vårt hus. Hela "torget" på andra sidan gatan var avspärrat och det var poliser och forensics där i flera dagar och finkammade platsen samt frågade ut alla förbipasserande om de sett eller hört något.

Idag gick vi, precis som vanligt, ut på promenad med barnen på kvällen. Vi kom tillbaka hem ungefär samtidigt som den första brandbilen stannade utanför mittenhuset i vårt kvarter. Efter en snabb avstämning med conciergen backade de till -vårt- hus! Sedan kom ytterligare en brandbil. E var givetvis i extas (C sov redan, somnade innan vi kom ut) för han älskar ju brandbilar och sånt! Vi tänkte snabbt ifall vi skulle springa in och hämta våra viktiga papper, foton och pass men ångrade oss sedan (vi måste nog ha en väska med sånt nu, för jag har blivit NOJIG! Big time.) Brandmännen sa att det var okej att gå in i huset, men vi gick och handlade istället och när vi kom tillbaka var det bara en brandbil kvar och några polisbilar hade tillkommit. Så vi antar att de fixat allt nu men jag kan inte låta bli att vara nojig nu. Har ställt vagnen i hallen på ett sånt sätt att vi snabbt kan ta oss ut. Jag kände konstig lukt när vi kom hem (M sa att jag inbillade mig)... Hoppas vi får en lugn natt.

Semester och harmoni

Och så galopperar tiden iväg än en gång. Jag har hunnit vara på min minisemester - alldeles ensam! Jag var i Warszawa hos min fantastiska vän A i fyra dagar och kom hem som en helt ny människa :) Jag hann träffa min far, min bror och hans tjej och även min mormor och mamma och massa andra kul människor! Jag kunde äta på restaurang. I lugn och ro! Det är sant! Och M och barnen? De hade det hur bra som helst! Detta kommer definitivt bli tradition från och med nu!!

Det har nog varit väldigt viktigt för dem att få denna tiden utan mig. Dels för barnen, för att de ser att även pappa kan göra allt som mamma kan. I synnerhet E, som är totalt besatt av att jag ska göra allt från morgon-bobok till att knäppa jackan. Men jag tror också det varit enormt givande för M att bara vara med barnen 24 timmar om dygnet i några dagar. Inte bara för att han får mer insyn i hur min vardag ser ut, men mest för att jag tror det stärkt honom och gett honom mer självförtroende.

Jag minns när M skulle börja vara föräldraledig när E var liten. Jag tror han hade 2 dagar i veckan och jag jobbade de dagarna. Det var så härligt att se bandet mellan far och son stärkas och att se att det jag gjort i 6 månader kanske inte alls var bästa sättet. Jag älskade att han införde nya rutiner som jag kanske inte ens tänkt på eller vågat prova (eller provat x veckor tidigare och förkastat dem pga dåligt resultat, men som nu funkat). Det är samma sak denna gången. Det känns som om vår vardag genomgått en mindre renovering! Plus att jag nu hunnit vara för mig själv (underbaaaart!) och har mer energi.

Idag skulle vi först till Science Museum, men det blev lite sent för det. E ville tvunget gå till ett museum (inte ens lekparken dög!) så det blev, efter många om och men, National Maritime museum. Marinmuseum alltså. Det är lagom stort och har en avdelning där barnen kan leka av sig - perfekt! Och det var enklare att vara ute med barnen idag. Det är som om de kommit till en ny fas, som är aningen mer harmonisk. Mindre stoj, mindre skrik... Fantastiskt!

C somnade i bussen på väg hem. Klockan 17.15!!! Han gick verkligen varken att stoppa eller att väcka, trots att det småregnade på honom. Jag hoppas verkligen att han sover hela natten. Väl hemma fixade M vid datorn och E och jag myste lite i soffan och tittade på Star Trek. Han somnade och jag tänkte att jag också skulle sova, men M påminde mig om att... klockan bara är sju! Helt sjukt tidigt. Vi kanske till och med kan se en film ikväll och ändå lägga oss tidigt :D

"Tååååget! Var ääääär du?" ropar E

Enorm propeller som fångade båda busarnas intresse direkt

Alltid en favorit på detta museum. Man kan ringa till en
telefon lite längre bort. C hör nog dock inget...

Pirat :)

Harrr, harrrr!! Lyckades tyvärr inte fånga
entusiasmen i detta ögonblick.

Plötsligt händer det

När C var 6 månader, sa han sin brors namn för första gången. Han använde det väldigt medvetet under några dagar men sedan slutade han. "Mamma" började han säga när han var kanske 9 månader men även det under en kort period och sedan var det mest "Mamamamamama" om han var ledsen, men inte utöver det. För några månader sedan sa han "Tah!" när han fick något - alltså "tack". Men även detta under bara några dagar.

Han har inte jollrat jättemycket, utan mest sagt "m!" om han vill något. Han har använt kroppsspråk och han nickar och skakar på huvudet och varierar tonläget på sitt "m" så att man förstår vad han menar. Jag vet att han haft förmågan att göra olika ljud, för ibland har vi fått höra dem. Men om man frågar honom ifall han kan säga något så bara blir han jätteblyg och fnissig och vill inte alls.

För några veckor sedan såg vi en tydlig förändring i både tal och humör. Han började bli riktigt frustrerad och arg väldigt lätt. Ingen stubin alls (nästan som jag, då) och det har varit mycket skrik och bråk från honom. Jag tror att han börjat greppa det där att han kan kommunicera och få oss andra att veta vad han vill, men att han samtidigt förstått att han är väldigt begränsad genom att inte kunna prata med oss. Han har börjat använda mer och mer ljud nu och han jollrar/pladdrar för sig själv väldigt mycket.

För någon dag sedan lekte vi titt-ut-leken och plötsligt hände det! Han sa TITTUT!! Han blev nog lika chockad och stolt som jag för han skrattade jättemycket och sa det flera gånger. Jag spelade in det också för jag kände i magen att det är nu det lossnar! Det här måste vi dokumentera! 

Och mycket riktigt: Idag, alltså på självaste fars dag, sa han "Pappa" för första gången <3 M blev jätteglad!

Farmor på besök!

I helgen och någon dag efter var farmor här och det var så uppfriskande och bra på alla sätt och vis! E var superglad när vi skulle hämta henne på London Bridge och jag tror farmor var minst lika glad att se oss. C sov, men sken upp så fort han vaknade.

E och Famo på väg hem från tågstationen

M var ledig både måndag och tisdag och vi hittade på en del kul aktiviteter. Vi var på maskeradkalas hos våra underbara Londonvänner, vars dotter fyllde 4 år. M tog på sig racoon suit, jag målade på lite morrhår på mig själv i alla hast, målade E som en varg (åh, vad han ville vara varg!) och C fick vara en åsna, för det var den enda fina dräkten jag hittade. Han ville dock inte ha dräkten på sig och den svarta nosen smetade han ut efter ca 1 sekund, så att den hamnade under näsan som en hitlermustasch. Har tyvärr inga bilder men önskar jag hade!

Hann med en tur till lekplatsen också!

I söndags var vi på Royal Air Force Museum och det var jättehäftigt! Så många flygplan och massa intressanta fakta från flygplanets (ganska blodiga) historia. Det var lite annorlunda att vandra runt bland gigantiska maskiner, jämfört med vad jag är van vid för museer: sådana med små prylar, helst bakom glas. Samtidigt var det lite otäckt och jag undrade flera gånger hur många just det flygplanet varit med och dödat, lemlästat, gjort föräldralösa, barnlösa ("tänk hur många det har räddat", sa M uppmuntrande och visst har han rätt). Bilderna är från Ms Instagram, för mina egna blev askassa.

Små piloter

Vackraste vinkeln man kan ta bilder ifrån, inte sant?

Inte nog med att vi fick trevligt sällskap av farmor… En av de första sakerna farmor gjorde var att putsa våra vardagsrumsfönster, som man ser London genom och som vi inte tvättat sedan vi flyttade in (=smuuuutsigt!). Jag har haft ångest över de förbaskade fönstrena sedan de började bli smutsiga, alltså ca en vecka efter inflytt för 8 månader sedan. Dessutom har jag varit livrädd för alla äckliga, feta spindlar som huserar i hörnen på balkongen så jag är inte där ute om jag inte måste. Men farmor fixade det och det var fantastiskt! Vilken befrielse <3 Och nu ser vi vår vackra vy ännu tydligare.

Vi fick även ordning på resten av lägenheten också och i måndags fick jag flera timmars egentid, då jag kunde börja sy sofföverdraget som jag tänkt göra sedan flera månader tillbaka. Så härligt och ännu ett ångestmoment som släppte.

Halva soffan. För det var så mycket jag hann :)

Dessutom (ja, det bara fortsätter!) så hann jag klippa min lugg. SJÄLV! Och det blev helt okej!! Jag ska bara trimma den i några dagar, så jag får det exakt som jag vill ha det. Använde mig utav denna videon och den var faktiskt hur bra som helst. Nu väntar bara några veckor av velande kring vilken färg jag ska ta. Jag har funderat på allt ifrån blått till brunt men nu lutar det mest åt rött.

Lugg!
(Gud vad jag haaatar att ta bild på mig själv)

Det känns som om vi börjar falla på plats nu. Jag är inte lika irriterad och arg hela tiden som jag var innan och tålamodet har börjat komma tillbaka sakta men säkert. Jag skriker nog inte på barnen ens 80% mot vad jag gjorde innan. Och de har också blivit mer harmoniska… Man kan prata och förklara saker på ett annat sätt för E och C förstår mer och mer vad man säger, trots att han själv inte säger någonting. Han blir bättre och bättre på att kommunicera, men pratar inte alls än. I somras var vi hos ett par vänner med barn med samma ålderskillnad som E och C och de sa att det började bli lättare när yngsta blev 22 månader. Samtidigt som det lät för bra för att vara sant, gav det mig lite hopp och nu, när C är 22 månader, så verkar det bli verklighet!! Håller tummarna för att det ska fortsätta så!

E har varit sjuk nästan hela veckan. Först idag börjar febern släppa…

Både killarna slocknade totalt idag under en tur till Sainsbury's.
Till och med E som inte ens satt ordentligt i vagnen. Jag fick hålla fast
hans huvud medan jag manövrerade vagnen in genom alla dörrar.

Stor kille

Vår lilla kille håller på att bli stor! Det känns både spännande, fantastiskt och samtidigt lite sorgligt att tiden går så himla fort.

För ett tag sedan köpte vi nappar med en annan sorts sugdel till C, så att han skulle vänja sig vid en annan typ av napp inför att vi skulle vänja E vid att inte ha napp. E hatar just den sugdelen, så det passade bra att C snabbt accepterade den. Ungefär samtidigt slutade vi köpa nappar till E och det blev sagt att det inte kommer finnas fler nappar efter de han nu hade. Sen försvann de en efter en tills det bara var en endaste liten nappeskatt kvar och den höll E hårt i! Tills i förrgår, när den föll ur vagnen under kvällsnattningen. Alltså inte avsiktligt - men nu i efterhand kan jag tycka att det var ganska lägligt :) Sedan dess har det varit en del gnäll, men det har gått över förväntan! Verkligen. Jag kan knappt tro att min son som för bara några månader sedan fick värsta vansinnesutbrottet á la "Exorsisten" för att han inte hade snutte och nappe NU, med detsamma, i famnen! Och nu är båda borta och... det är okej!! Helt otroligt! Bara nya snutte kvar nu.

Igår när E var lite gnällig kom C och erbjöd sin nappe en stund (ja, mitt hjärta smälte). E tackade, luktade på den, rynkade på näsan och sa att den stinker. Sen ville han tvätta av den och så suttade han på den en liten stund.

På eftermiddagen pratade vi om att nappe nu var borta och E sa att han skulle gråta jättemycket och att det var "dumma folk" som säkert tagit den. Sen konstaterade han att han ju kunde låna napp av C ifall det behövdes.

Samtidigt håller vi på att vänja honom vid att inte sova på dagen mer, vilket han inte gjort på några dagar nu och det funkar prima! Visserligen får jag inte min stund av "egentid" då, men det gör inte så mycket. Vi tar det lugnt, kollar på mumindalen och leker.

Och som grädde på moset, så går det även bra med att inte ha blöja! Han använder blöja om vi åker någonstans där vi vet att det kommer bli jobbigt att ta kissepauser och han har också blöja på dagis för att undvika olyckor (han säger inte till på dagis ännu).

Han förstår så himla mycket och det går att resonera med honom mer och mer. Jag längtar tills C också börjar bli lite mer förståndig :)

Vaccinera eller inte

Det är frågan... Ingen frisk förälder vill väl utsätta sitt barn för fara men här kan det ju bli farligt hur man än väljer att göra!

Enligt sjukvården kan både E och C drabbas hårdare av en influensa och jag vill ju inte att de ska hamna på sjukhus, få bestående men eller till och med dö. MEN mitt förtroende för läkemedelsbranschen är inte jättestort sedan större delen av Sverige vaccinerades med den "ofarliga" Pandemrix för bara några år sedan. SEN kom det fram att oj, det var visst inte alls ofarligt. Snarare motsatsen...

Jag läser hela tiden om länder och till och med läkemedelsföretag som dragit in vaccinet mot årets influensa på grund av "oväntade testresultat" och samband mellan vaccinet och t.ex. narkolepsi. Vågar jag då lita på att det är ofarligt för mina barn???

Och det går inte fråga sjukvården vad de tycker heller, för de måste ju ta vaccinet oavsett vad och alla rekommenderar oss att ta det. Precis som då, för några år sedan då fågelinfluensan härjade.

Men så läste vi på och till slut bestämde vi oss för att vaccinera. Då visar det sig att barnvaccinet är slut i hela landet! :/ Snopet... Nu ska jag försöka vaccinera mig, så att jag minskar risken för att smitta barnen. Och som mamma sa - om de får influensa så kommer jag själv ha mer ork att ta hand om dem.