Höst

Nu känns det verkligen att hösten står och trampar otåligt i årstidskön. Den vill ta plats, den vill in. Nu. Det känns i luften, det syns på ljuset, det gör sig påmint i hela atmosfären. Människor tar på sina dova, långärmade kläder och stövlar, träden börjar tappa sina löv som bildar ett doftande brunt täcke på marken.

För bara några år sedan var detta tiden då jag började bryta ihop. När sen hösten förkortade antalet soltimmar avsevärt mer så brakade hela min tillvaro ihop och depressionen tog över i princip hela min vardag. Men sen träffade jag M och hösten blev mer och mer angenäm. Mysig till och med!

De senaste två höstarna har jag knappt märkt av på grund av överbelastning i Familjen AB och jag misstänker att även denna kommer gå någorlunda obemärkt och snabbt förbi. Men jag ska försöka att mysa till det lite emellanåt ändå.