Ordets gåva

C är nu 3 år och 1 månad och han började inte prata mer än “mamma”, “pappa” och “Bebbe” förrän precis i början av December. Innan dess använde han mest egentillverkat teckenspråk och olika ljud. Vi kom snabbt fram till att han verkade vara lite perfektionistiskt lagd och ville verkligen inte säga något alls om han inte kunde säga det korrekt. Vi började visa små filmklipp med E när han var liten och hur han pratade. Vi började använda några av E’s bebisord och visa C att man faktiskt kunde göra sig förstådd även om ordet som kom ut från munnen inte var exakt som det skulle (“äpple” och “pläplä” till exempel). Jag vet inte om det var våra försök till övertalning eller om pusselbitarna helt enkelt föll på plats för honom av sig själva men sen gick det i hiskelig fart!!

Jag minns när jag hämtade honom från dagis i mitten av December och hur jag redan då kunde se enorm skillnad när vi pratade om vad de gjort under förmiddagen. Det var så otroligt häftigt att se hans positivt överraskade ansikte när han plötsligt kunde berätta med ord vad han ätit till exempel. Och strax därefter kom det härliga, bubblande skrattet. Jag såg på honom att han var så STOLT! Även när han plötsligt kunde berätta om saker som inte hade en direkt koppling till situationen vi befann oss i just då. Innan kunde vi ju till exempel tyda hans eget språk om vi var i lekparken och han pratade eller visade att han ville åka rutschkana men om vi var hemma, så var det inte lika lätt att förmedla samma sak. Många sammanbrott skedde i just sådana situationer, han tokskrek och fick värsta raseriutbrotten på länge. Nu kunde han plötsligt berätta om precis vad som helst när som helst.

Idag, två månader senare babblar han från morgon till kväll, leker rollekar med sina dockor, gubbar och tåg, sjunger lite och för någon dag sedan började han prata i sömnen!

Det har varit så underbart att få vara med om detta stora genombrott i hans utveckling och personlighet!

I lekparken