OMFG...

Varför har det gått flera veckor sedan jag uppdaterade sist? Jo, det ska jag berätta. Det måste varit årtiondets, nej århundradets, sämsta idé att M skulle flytta i förväg och lämna mig utan bil (eller dubbelvagn just nu) med två bråkiga, skrikiga barn mitt i sina trotsåldrar och att jag dessutom skulle packa OCH flyttstäda en hel j ä v l a lägenhet själv! Fast schhhh, vi använder ju inte j-ordet längre. Inte några andra ord i den kategorin heller för den delen för storebror har blivit en riktig papegoja och upprepar allt han tycker låter roligt. "Jävla? Nej, vi menade att klockan var elva! Elva!". Jag och min syster har konstaterat att klockan är elva ganska ofta hemma hos oss just nu...

Och med "oss" och "vi" menar jag inte mig, M och barnen utan min mamma, styvpappa och syster som jag och barnen bor hos just nu på grund av brist på möbler och ork. Oh, vad jag är tacksam över att de ställer upp! Jag hade inte klarat det annars... Och min underbara kompis A var också uppe i Sverige en sväng och styrde upp allt under de dagar hon var hos oss. <3

Det är en underdrift om jag säger att jag är utmattad och trött just nu... Utbränd, likgiltig. En elva bitterfitta helt enkelt har jag blivit. På ett sätt vill jag bara att denna perioden ska vara över och att barnen blir sig själva igen. Storebror och lillebror gnäller, skriker, vrålar, bråkar, slåss, retas från morgon till kväll. Visst finns vissa stunder då de faktiskt inte bråkar men då trotsar de för det mesta istället. Jag måste vakta dem HELA tiden, annars hittar de på massa hyss. Lillebror, som med sitt underbara, söta kerubansikte tittar mig djupt i ögonen samtidigt som han gör just det som han absolut inte får göra. Skrattandes givetvis. Nej, faktiskt skakandes av gapskratt. För det är ju hur kul som helst när han blir tillsagd eller om jag lyfter bort honom från det han gör. Det låter skitgulligt, jag vet. Men när han klättrat upp på hyllan för 17 gången och storebror samtidigt fått för sig att han kan blanda till pannkakssmet själv och ryggen bara värker sådär oskönt som den brukar göra så är det inte gulligt alls faktiskt. Storebror tycker det är så jobbigt när lillebror gallskriker (när han inte får något, typ den 18:e gången han blir bortlyft t.ex.) att han skriker rakt ut i ren desperation. Han får raseriutbrott och slår sig själv i huvudet eller bara vrålar åt Lillebror att vara tyst och sluta skrika... Det är total kaos så länge jag är ensam med dem just nu. Är vi två eller fler så är det så mycket enklare och de blir lugnare också.

Men sen kommer stunden då storebror kramar mig och säger att han älskar mig eller när lillebror pussas och gosar eller när saker och ting bara flyter på under några minuter, de leker tillsammans eller busar och skrattar och då fylls energidepån upp precis så mycket som det behövs för att uthärda liiite mer.