Från hjärtat

Dagarna blir till veckor och sedan månader. Det slog mig idag att London har varit vårt hem i över 2 månader nu!! Det känns overkligt. Vi trivs bra och det känns väldigt "oss" på något sätt. Men det är såååå ensamt! Inte för att jag umgicks speciellt flitigt med människor när vi bodde i Malmö, men jag saknar ändå att vi åt middag med våra vänner då och då, att man bara kunde sticka iväg en helg till mormor/farmor/kusinerna… Här har jag i och för sig mina fina kusiner, men jag vill inte bli en börda och plötsligt hänga hos dem hela dagarna. Jag har ventilerat mina tankar med en sjuksköterska på barnsjukhuset och hon tipsade mig om en massa grejer. Play groups och sånt som anordnas av förskolorna i området. Jag är lite sugen på att gå dit men jag vet inte om jag vågar. Inte för att jag är blyg eller så, utan mest för att småkillarna är så fruktansvärt busiga och bråkiga med varann. Jag kan inte tänka mig att själv gå till lekparken med båda för storebror kutar runt som en dåre och testar gränser hela tiden och lillebror vill utforska allt också. Dessutom är det ju ganska svårt att komma in i gemenskaper och vilka är mer sammanbundna än mammor, som troligtvis träffats sedan de blev gravida… Dessutom är det ju inte alls säkert att man får något intellektuellt utbyte med andra bara för att man träffas i en play group. Kanske barnen är det enda vi har gemensamt..? Mitt dåliga självförtroende sitter gjutet bak i huvudet och spökar. Men vi ska testa i alla fall.

En annan sak som jag funderat över är språket. Storebror börjar lära sig allt mer engelska och uttryck som "hello", "one, two, three", "thank you", "naughty, naughty", "sad", "happy" och en massa annat är vardagsmat för honom nu. För mig är det annorlunda. Eftersom jag knappt pratar med vuxna, så ger till och med några artighetsmeningar med postgubben en känsla av att ha vaknat till liv efter en hundraårig vuxendvala. Mitt svenska ordförråd har krympt under åren hemma med barn, vilket givetvis innebär att det engelska ordförrådet knappt går att öppna… Så när jag kommer till läkaren på sjukhuset och ska förklara något och stakar mig redan i början, så känner jag mig så otroligt dum i huvudet! Helt totalt elva korkad. Denna känsla resulterar i att svengelskan kommer fram - BÅDE i ordförråd och UTTAL! Det fula, svengelska uttalet. Jag hatar det!

Alla sjukhusbesök har gått bra. Storebror har varit en sann, liten hjälte med enormt mod och stor humor, charmar alla han träffar. Och han älskar det, vår lilla entertainer. Hjärtultraljudet gick hur bra som helst och läkaren var pedagogisk och klickade med oss allihop. Till och med blodproverna - som för övrigt togs med VENFLON för att de skulle ha så mycket blod (!!!) - gick över förväntan, utan minsta lilla tår pga att ovannämnda sjuksköterska varit så underbart förutseende och gett oss bedövande salva innan. I sista stund, innan vi gick hem kom de på att vi måste ta blodtryck också. Eftersom det aldrig varit några konstigheter med storebrors blodtryck, tänkte jag mest att det var ett onödigt ont som ändå inte kommer visa nåt. Men så visade det sig att det var väldigt högt och sjuksköterskan ropade in läkaren för att han skulle prata med oss. Det visade sig att vi måste kolla blodtrycket under ett par veckor nu, för om det fortsätter vara högt så måste medicinering sättas in för att skona storebrors ensamma, stackars njure. Said and done, idag var en sköterska här och mätte med tre olika apparater och det var bättre, men fortfarande lite högt. Det ska mätas i två veckor till, så vi får se. Han mår bra, så vi misstönker inget konstigt.

Vi har märkt att storebror mår bra av att veta exakt vad som ska hända. Han får inga utbrott då, han vet precis vad som förväntas av honom, inget kommer som en läskig överraskning. Jag ringer numera innan varje besök och frågar vad vi kommer göra, hur det kommer göras etc, så att jag kan förbereda honom flera dagar innan och förklara, upprepa och se till att han förstår vad som kommer ske.

 Jag själv är lite randig i humöret just nu. Ena stunden är jag harmonisk, lyrisk och lugnet själv, andra stunden är jag som en förbannad hulken med blå, bultande ådror i pannan och lust att skrika, kasta saker i väggen och bara gråta av frustration, desperation och ilska. Det sistnämnda har många olika anledningar:

1. Oftast är det lillebrors klara, höga, skräckfilmsinspirerade tjut som utlöser en rad händelser (förutom skadade trumhinnor och tinnituspip, då). Storebror blir tokig, kastar allt han håller i händerna, om det så är en skål med mat/snacks eller dricka/glas etc, sen kastar han sig på golvet eller helt enkelt går fram till lillebror och klöser honom i ansiktet tills han slutar. Helst i ögonen. Helst hårt. Och helt med de vassaste naglarna. Tjutet övergår då i gråt och skrik. Helst från båda. Ibland från oss alla tre när jag helt enkelt inte orkar mer. Vi har hörselkåpor framme och om lillebror är på tjuthumör, så brukar storebror få ha dem på sig ett tag. Jag kör med mina öronproppar. Men det funkar inte alltid. Och de slåss ändå. Storebror klöser, lillebror biter. Provocerat och oprovocerat.

2. Bristen på tid för mig själv. Hela min kropp längtar efter några timmar vid ritbordet, med penseln i högsta hugg eller färgglad lera utspridd på hela bordet. Jag vill pyssla, måla, skulptera, bygga om möbler - bara SKAPA! Helst med mysig musik i lurarna och ingen unge som drar mig i kläderna. Men det går aldrig. Tar jag fram pennor till båda barnen, så slutar det alltid i hysteriska utbrott från oss alla. Storebror som ska ha ALLA pennor själv, lillebror som äter upp pennorna - och jag, som inte får göra annat än att lösa bråk och gräl. De timmarna jag får för mig själv någon gång ibland går till att städa och få ordning på kaoset här. Varje dag kollar jag bloggar och inspiration på nätet. Dessa människor som verkar ha all tid i världen, som skapar så fantastiska saker. Jag beundrar dem. Jag inandas den kreativa andan och känner att jag också kan. Sen faller allt sönder, för jag kommer på att jag faktiskt inte kan trots allt. Och jag känner mig begränsad av min egen oförmåga. Sen blir jag bara mörk inuti och hittar ingen mer inspiration. Bara bottenlös bitterhet...

3. Ont. Jag har så förbaskat ont i kroppen! Varje morgon är en pina och känns som om jag blivit misshandlad under natten. Ryggen gör ont på flera olika ställen och nu kan jag även räkna revbenen till kollektionen av smärtpartier. Det känns som om hela revbenen är täckta av blåmärken. Trodde första det var träningsvärk, men det går inte bort och har inte gjort på över en vecka. Skuldran och lungan joinade smärtskaran i slutet av december och har fortfarande inte gått bort. Jag kan knappt ligga på ryggen för då kan jag inte andas. Lägg till två barn som gärna vill bli burna mest hela tiden (annars elvar!!!), utmattning och frustration så blir det ingen bra kombo.

Nog med gnäll. Idag skiner solen, lägenheten är städad, barnen sover och imorgon kommer världens bästa mamma och syster <3 Idag är livet ganska härligt ändå.

Jag har hittat en helt fantastisk mammablogg, som inte bara tar upp det där rosenskimrande, myspysiga och underbara när man är förälder. Där är det hemorrojder, skrikiga nätter, galna mammakänslor och annat som gör mig så mycket lugnare när jag förstår att jag inte är ensam om att känna såhär inför min roll som mamma. Men hur hemsk dagen än varit och hur skit jag än mått, så kan jag inte annat än förundras över hur fina, vackra, speciella och underbara barn vi har. Skulle inte byta bort dem för något i hela världen :)

Världens underbaraste, nybadade barn som tittar på godnattsaga