Myror, minnen och ren skräck

När jag var liten, typ 5, och vi precis flyttat till Sverige, gick min mamma på någon sorts svenska för invandrare (tror jag?). Under våren/sommaren åkte de iväg på en utflykt till skogen och jag fick följa med. Jag minns det så väl; vi åkte bil dit och jag var barfota. När vi kom fram fick jag sätta på mig mina skor - jag hade valt sandaler. Till SKOGEN!!! Lyckligt ovetandes, kanske ganska korkad, men lycklig och förväntansfull. I skogen gick mamma och kompisarna i förväg och jag gick på stigen och kollade på alla, för mig, exotiska saker. Bland annat en myrstack. Så plötsligt när jag står där och beundrar dessa flitiga röda pissmyror känner jag att det bränns. Det känns som om någon eldar mina ben och när jag kollar ner ser jag de jävlarna - all over mina bara ben och sandalklädda fötter. Jag skrek. Jag GALLSKREK för livet och mamma kom rusandes för att rädda mig. Sedan dess är jag livrädd för myror.

Nästa myrepisod jag minns är från Polen, där vi var samma sommar eller sommaren efter - hos mina nya farföräldrar som precis höll på att bygga sig ett hus. Vi bodde hos dem under några dagar ute på bygget och vi sov i ett tält. Naturligtvis fanns det ju ingen toalett, utan bara ett klassiskt utedass. Vägen dit var rena skräcken för mig - massvis med stora, feta gråaktiga myror med vita ränder på. Överallt. På stigen, på träden, i gräset, i sanden, till och med på själva dasset och brädan man skulle sitta på. Jag har en bild på mig själv, sittandes där på det hemska äckeldasset, gråtandes av rädsla och bajsandes - troligtvis förstoppad dessutom för vem vill sitta utan underkläder på en sådan plats???

Huuuu... It's all coming back to me. Nu kom jag på ytterligare en myrepisod - ännu en sommar däromkring, troligtvis samma (varför älskar jag sommaren???). Vi hälsade på en av min styvpappas hippievänner, en fantastisk, intressant och excentrisk gammal tant, som precis införskaffat en "sommarstuga" i skogen. Vi kom dit och givetvis är det massa pissmyror precis överallt. Jag tror jag stod och stampade på en någorlunda myrfri sten under hela besöket, förutom när jag motvilligt stapplade mig igenom stugans inre under ett fåtal sekunder. Den här  fallfärdiga lilla 1800-eller-äldre-tals-stugan hade en enorm myrstack PÅ TAKET och var totalt fullproppad med pissmyror. ÖVERALLT! Jag förstår inte hur  jag lyckades gå in där utan att dö av skräck och vad jag än idag inte kan förmå mig själv att förstå är hur tanten klarade av att sova där inne bland alla myror!

Ironiskt nog köpte min mamma och nya pappa ett hus året senare. På... MYRVÄGEN. Den hette alltså så. Mitt i en skog! Men nog om det.

Myror var den enda insektssorten som jag avskydde när jag var yngre. Men med tiden har jag upptäckt att jag även utvecklat en skräck för andra insekter - speciellt spindlar. Vi funderade ett bra tag på att flytta till Australien till exempel, men sen såg jag några Youtubevideos (bland annat denna, där de hittar en spindelbebis som är större än någon frigående spindel jag nånsin sett) och Australien kändes plötsligt inte alls speciellt lockande längre. M säger att det inte finns några spindlar på Irland och jag funderar nästan på att flytta dit..!

Jag minns min mormors trädgård som en perfekt, idyllisk, grönskande trädgård med massvis av frukter, blommor och bär. Jag minns hur roligt jag hade där varje sommar. Men inte fasiken minns jag alla spindlar! När jag var där för 1 eller 2 år sedan var det enda jag kunde tänka på alla äckliga spindlar. I varje buske, i varje träd, i varje vrå fanns minns ett spindelnät med stora, feta korsspindlar. Brrr!!! För att inte tala om källaren, där vi för övrigt sov. Fanns det inte lika mycket spindlar när jag var liten eller är det helt enkelt åldern som på något sätt gjort min självbevarelsedrift lite starkare?

Jag och E går och tittar på spindlar varje dag här. Det kryllar av dem på alla räcken och buskar här. Han verkar vara väldigt intresserad och jag försöker vara mer pedagogisk än skräckslagen och det går ju väldigt bra, eftersom vi inte rör vid dem. Men vid de tillfällena när han får en spindel, fluga eller annan insekt på sig eller upptäcker att han står precis tätt intill, så blir han livrädd och jag känner så väl igen det skräckslagna beteendet från när jag själv var liten. Undrar om jag har smittat av mig på honom eller om han blivit så av sig själv..?