Trots att jag verkligen tycker att två barn är mer än nog för mina förmågor och välmående, både psykiskt och fysiskt, så kan jag inte låta bli att längta i smyg efter en liten bebis. Fast jag längtar nog inte direkt efter själva bebisen, för om jag ska vara ärlig så är en tredje skrikmästare inget jag önskar mig alls. Jag tror att jag längtar efter känslan, illusionen av att vara en nybliven mamma. Det myyyysiga, det gulliga. Det man förväntas känna, men som jag aldrig riktigt gjorde. Förrän nu, editerat i efterhand, det vill säga. Nu, när jag nästan glömt vaknätterna, kolikskriken, medicinkräkningarna, sjukhusvistelserna, stressen, smärtan, ständigt dåliga samvetet, oron, alla galenskaper som jag aldrig trodde skulle ta slut!
Som nykläckt, utmattad mamma tänkte jag ofta på alla som pratade om bebistiden som om den för det mesta var som en bulldoftande, glitterströdd dans på rosor (helst berusad av LYCKA). Jag tyckte de var helt vrickade och verklighetsblinda men kunde samtidigt inte låta bli att känna mig totalt värdelös och misslyckad som inte kände så själv. En del av bebislängtan handlar nog undermedvetet mycket om detta; att jag intalar mig själv att jag skulle kunna göra så mycket mer för en ny bebis, som jag inte hade orken att göra för E och C. Ta alla de där fina bilderna, skriva ner alla fina minnen, vara lugn, tålmodig, pedagogisk etc. Som om det skulle vara något plåster på såren, en lindring eller lagning av det som varit.
Jag har dessutom lite svårt för avslut och att släppa saker som varit. Jag sitter ofta och toklängtar efter en viss period i mitt liv, då jag fått för mig (för det är ju illusion, det vet jag nu när jag kan unna mig att vara efterklok) att jag var lyckligare då eller att det på något annat sätt var bättre. Och det är precis det jag känner när jag ser en söt liten bebis eller runda gravidmagar. Det är svårt att avsluta kapitel i sitt liv och erkänna för sig själv att den tiden aldrig kommer åter...
 |
| E som nästan helt nyfödd, fortfarande på BB. Finaste hjärtat i hela världen :) |
 |
| Något äldre C, runt 5-6 månader. Hans blick får mig att smälta <3 |
Hej! Tack för din kommentar och tack för din amningsberättelse. Jag håller med dig, barnmorskorna på BB är inte särskilt bra när det gäller amning. Jag fick också en massa olika tips och var superförvirrad. Födde du också barn i england? Här verkar de ju ännu värre än i sverige. Det är tyvärr pga den erfarenheten de får på bb som gör att många mammor slutar amma, och det är därför jag känner så starkt för att hjälpa andra.
SvaraRaderaSen är det ju klart att det finns få som har försökt allt, som du, och ändå funkar det inte. Jag tycker absolut inte att man ska känna skuldkänslor då. Däremot tycker jag inte att man bara ska välja bort amning så där, om man kan amma. Det är faktiskt ett stort socialt och financiellt problem att så många väljer bort amning. Här i uk är det ett stort problem och jag är orolig över vad som håller på att hända i sverige, att man knappt får säga något om amning utan att bli betraktad som "amningshysterisk". Konsekvenserna av ersättningsmatade hela generationer är enorm, och nu snackar jag inte de fåtal som inte kan amma, och det är ju först nu det börjar synas i uk (ersättning blev mycket populärt under 50-talet). Vill vi ha det likadant i sverige om 40-50 år?
Sen finns det andra problem i england, som kanske inte finns i sverige på samma sätt. Att bröst ska va sexiga och att låta en unge "hänga" vid dem är "äckligt"! Det gör mig ledsen!
Ursäkta för lång kommentar, men jag har så himla mycket att säga hela tiden... :)
Bilstolen ja! Hon sitter ju så himla trångt i den, trots att hon är så liten, så det kanske får bli en större snart.
Ha det bra. Jenny xxx