Buskungarna

2013 började inte alls bra för C. Hela vår julvistelse i Sverige var han mer eller mindre sjuk och hängig. På nyårsafton, tillika hans 2-årsdag, hade han haft hög feber i 8 dagar. På flyget hem samma dag blev det mycket värre och han var helt frånvarande och nästan lila i ansiktet av hetta. Han hostade och grät och skrek i panik när vi skulle landa. Så fort vi fått vårt bagage ringde jag vårdcentralen och vi åkte i princip direkt från flyget till läkaren, som konstaterade att det var lunginflammation. En vecka senare var det dags för E, som haft feber till och från i 10 dagar...

C under en febertopp. Han var så trött att han somnade på
golvet vid flera tillfällen. Trots detta tyckte den svenska
sjukvården att han bara hade magsjuka. "Det går mycket sånt nu" 

E har börjat säga fuck… Jag är nästan helt säker på att det inte är vad det låter som för han använder det helt fel. Ibland säger han "Mamma, där är det ju! Titta - Fuck." och så pekar han på något, men jag kan inte komma på vad det är! Och jag kan ju inte låta honom gå runt och säga fuck fuck fuck på dagis!?

Snö i Sverige var en stor succé enligt barnen!

C har börjat säga ifrån. Ordentligt. Hans tidigare, ökända, banshee-vrål har bytts ut till ett ännu starkare omänskligt ljud som får mig att nästan tuppa av, av smärta i öronen. Ja, hela kroppen egentligen. Jag. Vill. Ha. TYSTNAD!!! Det är som när man plötsligt tänder ljuset när man vistats i ett mörkt rum en längre tid. Ta den ögonsmärtan och applicera den på öronen och hjärnan däromkring. Det är nästan olidligt!

Han pratar knappt alls, trots att han gör små, små framsteg och han blir så fruktansvärt frustrerad och förbannad om man inte förstår vad han vill. Det räcker egentligen att han tror att jag inte kommer förstå och så kommer sirentjutet.

Jag måste säga att även om jag totalt tappar det ibland, så har jag nog blivit lite härdad efter E - Trotsbarnet numero uno (innan C övertog tronen, det vill säga). Ibland lyckas jag pedagogiskt och sansat lösa problemet innan tjuteriet övergår i ett mer långvarigt skriande som kan pågå i 40 minuter.

Han har även börjat säga ifrån vad gäller blöja. Han tar av sig brallor, blöja och klättrar upp på toastolen, kissar två droppar, hoppar ner, klappar händerna, kastar ner lite toapapper och klättrar upp igen. Sådär kan han hålla på ett tjugotal gånger innan han hämtar kalsongerna och vill ha hjälp att ta på dem :)