Inser nu att det var 4 år sedan jag skrev den första delen i denna följetong, så det kanske är dags att fylla på lite så att jag inte glömmer bort när jag blir äldre hur det egentligen var när vi flyttade "hem". Innan jag går in på det negativa så tänker jag att det finns en sak som jag inte skrev om tidigare, som blivit så otroligt tydlig under våra år utomlands. Och det är tacksamheten... Jag har lärt mig att känna tacksamhet inför så mycket saker som jag tagit för givet under väldigt lång tid. Här kan jag nog definitivt räkna in naturen. Jag växte upp i skogen och det var inte förrän jag flyttade till en stor stad i ett annat land som jag på riktigt insåg hur vackert Sverige är. Vi har bott här i 4 år nu och jag förundras varje dag över det magiska över att kunna ta del av naturen, skogen, sjöarna, dofterna och ljuden på så nära håll som vi gör idag. Även tacksamhet kring andra saker - när andra gnäller på den svenska skolan har jag nu förmågan att inte sälla mig till den skaran utan känna just tacksamhet över allt som är bra. När andra klagar över ditten och datten så har jag en extra dimension på min omvärldsanalys, som gör att jag har närmare till tacksamheten och till tryggheten i den tacksamheten.
Jag har också hittat en annan typ av nationsidentitet under våra år utomlands. Jag är född i Polen och flyttade till Sverige som väldigt liten och jag har aldrig känt mig eller faktiskt ens fått känna mig hemma någonstans. I Polen var jag för svensk, i Sverige var jag för polsk. Alltid var jag den som var annorlunda, som inte passade in (av andra orsaker också, men det är en annan historia). Jag kände att jag heller aldrig fick omfamna någon nationalitet för jag svek alltid någon, gick alltid över någon osynlig gräns där folk blev besvikna. Det var skambelagt "hemifrån", eller från släkten, att bli "för" svensk, straffat med utskällning om vi pratade för mycket svenska som barn, fokus låg på att behålla det annorlunda. Samtidigt var det skambelagt bland alla svenska ungdomar i vår lilla håla att vara "för polsk". Men när jag flyttade till London försvann allt det där, alla krav, alla ögon. Och det var framförallt de svenska traditionerna jag längtade till och som jag försökte hålla liv i. Även de polska traditionerna fick en del plats, men inte lika mycket. Det blev viktigt att hålla liv i språket - det svenska språket. Jag undrar om en stor del av det var bekvämligheten i att vi båda föräldrar pratar svenska och säkert en stor del som var att jag helt enkelt inte orkade två språk med tanke på hur otroligt påfrestande det var med barnen (också en annan historia). Men det var plötsligt naturligare att svara att vi är från Sverige när någon undrade.
Jag menar inte att jag blev mer svensk av flytten, men det blev så himla tydligt för mig vad som var en respons på yttre förväntningar som muterat över decennier av mitt liv och vad som var jag. Vad JAG värdesatte och tyckte om snarare än vad någon annan sa åt mig att värdesätta och hålla fast vid. Det gav mig en viss frihetskänsla, att jag är jag. En fristående person med egna värderingar kring min identitet. Tänk att något så självklart inte alls varit självklart under mitt liv...
Så hur jag än vrider och vänder på vårt äventyr utomlands, väger samman det goda och det dåliga, så har det varit just ett äventyr. Ett äventyr som jag inte kan ångra hur jobbigt det än var vissa stunder. För det gav mig också så otroligt mycket. Bland annat tacksamheten och en ny typ av frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar