fredag 22 juni 2012

Minimuffins

Idag har vi bakat. Ja. Igen! :) Det blir ganska mycket bak här hemma och med mycket menar jag kanske en gång i veckan eller varannan. Kanske inte så mycket trots allt, men säkerligen mer än vad det brukade vara innan.

Jag hade en period i mitt liv när jag kände för att kräkas så fort jag såg bilder på glada familjer med små barn som snällt och lydigt hjälpte till med bakningen eller vad det nu kunde vara. För så hade vi det verkligen inte och jag ville så gärna att det skulle vara så. Så fort bakgrejerna kom fram här innan så blev det B R Å K! Skrik, bråk, frustration och till slut harmoni när vi alla proppade munnen full med doftande kakor och kroppen full med socker. Nu har jag kommit på världens bästa grej och det är förberedelser! Jag tar fram koppar och skålar och fyller dem med rätt mängd ingredienser INNAN någon unge får komma i närheten av köket när vi ska baka, laga mat eller vad det nu kan vara. Och... det funkar!!! I alla fall med E. C störtlipar så fort han ser en visp verkar det som. Eller snarare så fort han inte får göra allt, helst nu med detsamma, alla skålarna på en gång, kladda, smaka - och gud förbjude om en ingrediens försvinner ner i vispskålen och TAR SLUT! Då är det världens undergång och ett oändrigt skriande... Bakade med bara honom idag och det vill jag inte göra om utan hörselskydd. Men med E går allt som smort. Nuförtiden, alltså. Jag hoppas så innerligt att C når till samma nivå väldigt snart och att det blir samma sak med pyssel och målning inom kort för båda. Tänk att kunna få pyssla och måla och skapa med sina små älsklingar! Utan bråk och stoj och klister på kläderna, färg i håret, klump i magen... Drömmar...

För framtida bruk, lägger jag in receptet på våra utomordentligt goda minimuffins. De blev en braksuccé och de är så små att det inte hinner bli speciellt mycket kladd innan de försvinner ner i barnmagen. Och det bästa av allt - de gick hem så pass bra hos E att han åt säkert 10 stycken! Vi väntar med spänning på att det ska ge utslag på vågen :) Jag älskar muffins, för de är så lätta att göra mjölkfria under de perioder där vi kommer ha mjölkfri kost!




Saftiga minimuffins med mint och choklad
Ca 30 st

Dessa muffins är väldigt saftiga och nästan lite kladdiga i konsistensen.
Inget torrt fluffigt här, alltså.

2 ägg
2,5 dl socker
100g smält smör, går utomordentligt med mjölkfritt
1,5 dl mjöl
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
0,5 tsk bakpulver
4 msk kakao
1 tsk pepparmintssmak (mindre om det är pepparmintolja!)


1. Sätt ugnen på 225 grader.
2. Smält smöret
3. Vispa ägg och socker
4. Blanda de torra ingredienserna i en skål och vispa ner i äggblandningen
5. Vispa i smöret och sist mintsmaken
6. Häll upp i små miniformar (de från Ikeas julserie var otroligt bra). Jag fyllde en plastpåse och klippte av ena hörnet, så att jag kunde fylla formarna. Det blev så petigt annars.
7. Sätt in mellan mitten och lägsta i ugnen
8. Sänk värmen till 170 grader efter 3 minuter
9. Ta ut efter ytterligare 8-9 minuter.

Ta-daaa!



Efter skrikfesten. C gömmer sig i skåpet
i väntan på att gottigheterna ska bli klara

E med sina stora kärlekar:
Muffins
Musse
Papy (iPad)

Idag är det midsommarafton för alla vänner och familj i Sverige. Här i England jobbar man och vi ska kanske fira imorgon. Det ska tydligen bli lite midsommarståhej i Hyde Park, så vi ska troligtvis dit och kika. Sill och potatis blir det i alla fall - tack vare Famo, som tog med sig mumsig matjes när hon hälsade på för ett par veckor sedan. Det vattnas i munnen :) Ska kanske göra jordgubbsbakelser till efterrätt också. Glad midsommar alla!

2 kommentarer:

  1. malenka, kocham wczytywac sie w to co piszesz, ja nie mialam takich mozliwosci jak bylam mama malych dzieci.Wiele z tego co piszesz pamietam z wlasnych doswiadczen i pewnie dlatego tak lubie ciebie czytac. Za 2-3 tygodnie sie zobaczymy, pamietam jak my jezdzilismy do polski do naszych rodzicow. Podnieceni, stesknieni, zmeczeni z checiami podzielenia wszystkimi przezyciami, osiagnieciami, dumni z dzieci etc. A rezultat byl zawsze taki ze po 3-4 dniach bylismy jeszcze bardziej zmeczeni, stesknieni za domem etc. Dziwne, jak tylko wracalismy do domu, po tygodniu znowu tesknilismy i odczuwalismy brak bliskich na codzien ,zeby moc dzielic swoja radoscia dorastajacych , przekonachych i najlepszych na calym swiecie dzieci. Zmeczenie bylo nieobliczalne, szczegolnie dla mnie bo bylam w domu, bez udzialu doroslych , zdani bylismy tylko na siebie. Tak mnie wzielo teraz na wspomnienia, zainspirowalas mnie, caluski, dobranoc,kocham was.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dzieki mamo! Fajnie ze czytasz :) Juz nie dlugo sie zobaczymy!! Buzi <3

      Radera