Nu ska den bort!

För några år sedan led jag av höstdepression. Den började egentligen redan runt midsommar, eftersom det kändes som om sommaren led mot sitt slut redan innan den hunnit börja. I oktober och fram till februari/mars var jag oftast redan ett vrak, lipade varje kväll, filosoferade och ältade allt i oändlighet, såg allt som genom ett svart filter. Nu, sedan barnen föddes, så har jag faktiskt inte känt av höstdepressionerna på samma sätt. Jag vet inte om det handlar om att jag haft för mycket att göra för att stanna upp och ens hinna deppa eller om jag redan varit så trasig och deppig att jag inte ens märkt av årstidsbytet. 

Nu, när jag håller på att ta mig upp ur senaste avgrunden så är jag ganska rädd för vad hösten kommer att komma med. Kanske har det att göra med att vi nu inte bor i mörka, kalla Sverige längre men hittills har jag lyckats hålla deppigheten på avstånd. Det har varit relativt varmt här, till och med soligt emellanåt och jag tror minsann att vi har mer ljusa timmar här än vad vi hade i Skåne!

Jag var ute och nattade barnen nyss och försökte omfamna allt höstligt med ett optimistiskt sinne. Jag insåg att jag verkligen älskar doften av höstlöv och hur de färgar hela världen varmare och vackrare! Till och med de mest grå betongkvarteren blir mer älskvärda och ombonade. Jag älskar hur det prasslar när man går i orangegula lövhögar och hur mycket jag njuter av varje värmande solstråle när molnen skingras för en stund. Har jag inte sett detta tidigare eller har jag bara inte lagt det på minnet? Hösten är ju faktiskt ganska magisk och underbar! Det är kanske vintern jag borde vara orolig för egentligen..?

Men trots allt det magiska så hatar jag att det blåser och regnar. Jag hatar att frysa, att min hud blir torr och skrovlig som bark och jag avskyr att mitt hår hela tiden hänger i ansiktet och att det inte går att få styr på i blåsten! Och det var egentligen det jag ville komma fram till: håret måste bort! I alla fall luggen. Annars blir jag galen...