Glasögonorm

Med både en mamma och en pappa vars ansikten pryds av välbehövliga glasögon har risken varit väldigt stor att även jag skulle drabbas av synfel. Och jag har fruktat detta så länge! När jag var 14-15, tog mamma med mig till en släkting som också var optiker. Det visade sig att jag redan då hade relativt svaga ögon och jag blev två saker rikare: ett par skitfula glasögon och ögonkomplex på grund av att jag hade "så tätt sittande ögon" (som ett litet barn, sa optikern förvånat som om hon aldrig tidigare skådat något sådant missfoster - tack, behövde verkligen ytterligare en sak att ha komplex över). Jag använde dessa glasögon ett ytterst fåtal gånger och jag v ä g r a d e acceptera att jag behövde dem mer än kanske när jag övningskörde, som jag för övrigt la på hyllan i flera år när min övningskörningsövervakare började kasta sig över ratten.

När jag började studera investerade jag i endagslinser, då min syn bara blev värre. Använde dem inte alls så flitigt som jag borde gjort och de räckte i säkert 5 år istället för 18 månader, eller vad det var. Sen minns jag bara att det blev ännu värre och till slut tvingade M mig att skaffa glasögon. Jag kunde till exempel bara köra bil i fullt dagsljus, för det var bara då jag kunde se skyltarna - från typ 20 meters håll. När hans egna ögon blev dåliga och ha behövde operation kunde jag inte gömma mig bakom argumentet att han skulle köra bilen - för han fick inte det på över ett år. Så jag skaffade glasögonen, men jag ville minsann INTE ha dem till vardags!

Så flyttade vi till England, jag blev bländad av någon idiot som lekte med sin gröna laser från balkongen i marsmörkret. Ögonen blev konstiga ett tag, men det tog mig 8 månader att gå till en ögonläkare. Och nu har ögonen blivit ännu mer konstiga, så jag ska ha på mig glasögon större delen av dagarna :( Buhuuu.... Nu ska jag bli glasögonorm på riktigt!