Mina stora, små killar

Har inte vågat skriva det innan, men även C har nu slutat med napp! Halleluja! Den försvann en dag under morgonen och så har det varit bra sedan dess. Det har varit så enkelt för mig denna gången, för C kan inte prata och argumentera som E kan. Han verkar också ha tagit det riktigt bra och gnällde bara första dagen i princip. De smackar fortfarande båda två på natten, som om de hade sin lille nappe kvar <3 De växer så fort!

Ibland, när jag håller på att gå bananas här hemma och bara vill skita i allt, så tänker jag på om jag skulle vara lyckligare ifall de inte fanns. Det får mig alltid att slappna av och ta det lugnt, för jag kan inte tänka mig ett liv utan någon av dem! Det ger mig också dåligt samvete. I stora lass.

Leker med tidig julklapp från Ms kusin

Underbara lillkotten

Det känns tungt efter det som hänt i USA. Har en sån äcklad känsla i hela kroppen, att någon kan göra något sådant medvetet ondskefullt. Jag kan knappt ta in det och har nära till tårar hela tiden. Enligt många verkar man inte få känna så här. Det betyder att man inte bryr sig om att det dör barn i andra länder varje dag, sägs det. Men det är inte sant. Det är lika tragiskt och fruktansvärt oavsett var det händer. Jag antar att man lär sig att värja sig för alla intryck och nyheter som händer i länder, där det är krig. Jag gör det i alla fall - för att kunna överleva utan att gå sönder inuti. Händer det däremot i ett land, där människor bor och lever ungefär som vi, där man inte förväntar sig att det ska kunna hända så funkar inte skyddet längre och chocken blir total, bägaren rinner över. Världen är så vrickat ond på många håll! Jag tänker ofta på att jag vill ta barnen och flytta till en öde ö, där jag kan avskärma dem från all galenskap. Insikten om att det tyvärr inte finns en sådan plats är alltid lika deprimerande...