Att flytta tillbaka till Sverige, del 4

Och vad var då nackdelen med att flytta, för som vi alla vet så finns det alltid två sidor av ett mynt... Jag har inte kvar lappen med de för- och nackdelar som vi skrev i London men jag minns några utav dem.

Att sakna vännerna. Det gör vi verkligen och det är nog den största nackdelen av dem alla. Det finns mail och sånt, men det är inte samma sak som att hänga varje dag efter skolan. Vi har varit i London en gång sedan flytten och då hälsade vi på några utav dem. De har även varit här. Kanske blir det ett ytterligare besök snart??

Att sakna London. Detta är något som vi inte tänker så mycket på idag. Så snart vi kom hem efter den där sommarresan i Sverige när tanken på att flytta plötsligt inte var särskilt främmande, så blev London lite mer smutsigt, lite mer stinkigt. De rosa glasögonen föll av, så att säga. Men visst saknar jag London. Jag saknar parkerna, husen, tunnelbanan, bussarna, atmosfären. Saknar att kunna dra till lekparken och välja och vraka bland saker att hitta på med ungarna. Jag saknar mängden människor, hjälpsamheten, att snacka med någon på stan, att dra till landet på helgen, att vara egen. M saknar inte London alls. Han fick å andra sidan åka tillbaka minst en gång i månaden första året. 

Färre saker att göra i Växjö. Ja, denna saken är verkligen påtaglig. Det är inte alls lika lätt att hitta på grejer här som det var i London. Det finns en bra lekplats i Växjö. I London kunde vi gå till olika varje dag, som var större och roligare än den enda vi har här. Vi hade en arsenal av muséer, caféer, djurparker och andra fantastiska utflyktsmål inom en radie av max 30 minuter med tunnelbana. Det var dessutom betydligt billigare att hitta på saker där.

Barnen hamnar efter akademiskt. Detta var ett ganska stort orosmoment just där och då. Det blev påtagligt efter flytten att barnen tappade engelskan snabbt, de tappade en del av sina akademiska kunskaper rent generellt. E började förskoleklass här, efter att ha gått year 2 i London. Han var dessutom hemma i 2 månader innan han fick börja. C började dagis efter att ha gått reception i London. Så visst blev det skillnad, men det är inget jag funderar mycket på just nu eftersom vi fått så mycket annat. Svenskan har tagit fart, personlig utveckling och värdegrund får mer utrymme. Jag tycker att skolan här har varit ganska bra på att utmana framförallt E, även om vi fått kämpa lite med vissa saker. Just nu är det andra saker som spökar på skolplan, men de har inte att göra med det akademiska utan om barnens behov. Denna punkten är därför den minst relevanta efter flytten.

Det finns saker som vi inte räknat med som också varit nackdelar och det handlar framförallt om astmosfären barnen emellan, språket och fokus på status. C var en tyst, bestämt och explosiv grabb i London men han var aldrig ful i mun. Han var den som stormtrivdes i London mest tror jag. Jag minns första dagen på dagis i Sverige när han kom på morgonen och någon liten kille från samma avdelning ropade "Vad gör du här din jävla bajsunge" till honom. Han blev så upprörd och ville knappt gå till dagis på flera dagar. Idag är han den som skriker mest svordomar av alla. Han har full fokus på att vara bäst, ha bäst saker i spel etc. E svär också mycket, men har inte samma fokus på status. Jag minns hur förskräckt jag själv blev första dagen i förskoleklass när några småflickor på 6 bast satt och diskuterade vilket märke de hade på sina kläder. I London fanns inte den konkurrensen, ungarna gick med både fattiga och rika barn, hade skoluniform och alla struntade fullkomligt i märken. 

En ytterligare sak är just det här med spel. Här har alla ungar en dator - även våra ungar. Det blir så stort fokus på spelandet och risken vid begränsning är att det blir en begränsning rent socialt också. Man kan säga att C bytt ut sin besatthet av tåg till besatthet av datorn. Det är det enda han vill göra om dagarna. Det är mycket svårare att styra det eftersom alla andra också spelar och eftersom det är svårt för kidsen att hitta på och göra saker själva utan att slåss och bråka samtidigt som vi har mycket med hushållet och med uni, så blir det en negativ spiral. Det är definitivt en sak som vi behöver lägga mer fokus på under det kommande året. 

Att flytta tillbaka till Sverige, del 3

Beslutet om flytten kom relativt plötsligt och jag minns att det var under påsken 2015 som det verkligen började landa i oss att vi var redo att flytta. Vi var i Sverige och kände båda att det kanske inte vore dumt att flytta tillbaka. Vi hade inte bestämt oss än och definitivt inte bestämt vilken stad. Jag ville inte bo i Stockholm eller Göteborg, kom fram till att om vi ändå skulle bo långt från familjen så kunde vi lika gärna stanna i England. Malmö föll helt bort. M vägrade tyvärr Lund. Men så började vi leka med tanken att bo i Växjö. En del vänner kvar, familjen på nära håll. Båda min och Ms systrar i närheten, Ms föräldrar likaså. Det var i Växjö vi träffades och Växjö har alltid känts som ett hem för mig, eftersom det var mitt första egna hem efter gymnasiet. Vacker natur, nära till min del av familjen... På sommaren 2015 bilade vi till Sverige och det var under den resan som tanken landade helt. Jag minns stunden då det gjorde det. Vi var ute och körde på kvällen. En ljummen sommarkväll med solnedgång. Det var så vackert! Jag tog en bild... När vi kom tillbaka till England började vi på allvar planera för hur det skulle vara att flytta. Var det rimligt? Vi skrev listor med för- och nackdelar, kollade upp dokument och teknikaliteter, flyttfirmor. Sen tog vi klivet.

Jag minns att jag var så rädd för om beslutet var bra. Ju närmare flytten kom, desto mer panik fick jag över att vi tagit fel beslut. "Tänk om X" och sätt in valfritt katastrofscenario i X - det var det som gick på högvarv i min skalle. Jag gjorde research all min vakna tid, var helt manisk. Skolor, sjukhus, vårdcentral, tandläkare, bvc, områden, regler... Jag skrev listor på samtliga våra möbler, hur mycket plats de tog, vad det kostade att flytta dem kontra sälja/köpa nytt eller begagnat. Jag letade lägenhet, undersökte hur vi kunde komma ur vårt kontrakt på befintlig lägenhet, vad det kostade att få den städad, målad, fixad, hur man byter skola, etc. Det var så mycket att göra och så mycket som kunde gå fel! Och så lite tid... Vi flyttade redan i november 2015. Minns inte varför just då, men förmodar att det var mycket på grund av att vi fick lägenhet från den tiden (?).

Detta inlägg skrev jag på Instagram strax innan flytten och det beskriver så väl det jag kände då.

"Lite panikartat just nu, för sent att tänka om, för mycket att hinna med, för många att hinna träffa. Glädje och spänning för det nya som möter sorg och vemod för att lämna det gamla bakom sig. Snart säger vi hejdå till London och England och påbörjar ett nytt kapitel i en kär, gammal stad men helt på nytt och från början."

Våra goda vänner från Polen kom samma vecka som vi skulle flytta. Såååå tacksam över dem! Det var de som hjälpte oss med sista energiboosten för att packa och jag hade aldrig klarat det ensam (för ensam var ju vad jag var eftersom Mio jobbade). Samma vän som hjälpt mig att packa när vi skulle flytta till London 4 år tidigare 💕

Fattar inte hur jag orkade. För sen kom kalabaliken med att måla om skiten, fixa mattorna som var fläckade med kräksjukan från i våras. Jag var fast övertygad om att inte låta hyresbolaget få en enda penny av vår deposition. Och jag lyckades trots att jag målat fläckar med fel nyans av vit.

Vi fick en underbar avskedsfest hos goda vänner, som vi också övernattade hos. Jag saknar den gemenskapen otroligt mycket...

Och sen bar det av... Vi kom fram på natten. Trötta barn och en ordentlig käftsmäll från de isande vindarna i Köpenhamn. I kontrast till sensommarvärmen och solen i London. Vi bodde några dagar hos Ms föräldrar innan våra möbler kom och vi kunde flytta in i vårt första hem efter flytten. Det blev två till under de kommande 4 åren, men det vet vi sen gammalt att vi flyttar mycket. M kom ner så sent som igår och utbrast "tänk vad mycket vi hunnit med och hur långt vi kommit sedan vi flyttade hit för 4 år sedan". Och det är precis så.

Att flytta tillbaka till Sverige, del 2

Inser nu att det var 4 år sedan jag skrev den första delen i denna följetong, så det kanske är dags att fylla på lite så att jag inte glömmer bort när jag blir äldre hur det egentligen var när vi flyttade "hem". Innan jag går in på det negativa så tänker jag att det finns en sak som jag inte skrev om tidigare, som blivit så otroligt tydlig under våra år utomlands. Och det är tacksamheten... Jag har lärt mig att känna tacksamhet inför så mycket saker som jag tagit för givet under väldigt lång tid. Här kan jag nog definitivt räkna in naturen. Jag växte upp i skogen och det var inte förrän jag flyttade till en stor stad i ett annat land som jag på riktigt insåg hur vackert Sverige är. Vi har bott här i 4 år nu och jag förundras varje dag över det magiska över att kunna ta del av naturen, skogen, sjöarna, dofterna och ljuden på så nära håll som vi gör idag. Även tacksamhet kring andra saker - när andra gnäller på den svenska skolan har jag nu förmågan att inte sälla mig till den skaran utan känna just tacksamhet över allt som är bra. När andra klagar över ditten och datten så har jag en extra dimension på min omvärldsanalys, som gör att jag har närmare till tacksamheten och till tryggheten i den tacksamheten.

Jag har också hittat en annan typ av nationsidentitet under våra år utomlands. Jag är född i Polen och flyttade till Sverige som väldigt liten och jag har aldrig känt mig eller faktiskt ens fått känna mig hemma någonstans. I Polen var jag för svensk, i Sverige var jag för polsk. Alltid var jag den som var annorlunda, som inte passade in (av andra orsaker också, men det är en annan historia). Jag kände att jag heller aldrig fick omfamna någon nationalitet för jag svek alltid någon, gick alltid över någon osynlig gräns där folk blev besvikna. Det var skambelagt "hemifrån", eller från släkten, att bli "för" svensk, straffat med utskällning om vi pratade för mycket svenska som barn, fokus låg på att behålla det annorlunda. Samtidigt var det skambelagt bland alla svenska ungdomar i vår lilla håla att vara "för polsk". Men när jag flyttade till London försvann allt det där, alla krav, alla ögon. Och det var framförallt de svenska traditionerna jag längtade till och som jag försökte hålla liv i. Även de polska traditionerna fick en del plats, men inte lika mycket. Det blev viktigt att hålla liv i språket - det svenska språket. Jag undrar om en stor del av det var bekvämligheten i att vi båda föräldrar pratar svenska och säkert en stor del som var att jag helt enkelt inte orkade två språk med tanke på hur otroligt påfrestande det var med barnen (också en annan historia). Men det var plötsligt naturligare att svara att vi är från Sverige när någon undrade.

Jag menar inte att jag blev mer svensk av flytten, men det blev så himla tydligt för mig vad som var en respons på yttre förväntningar som muterat över decennier av mitt liv och vad som var jag. Vad JAG värdesatte och tyckte om snarare än vad någon annan sa åt mig att värdesätta och hålla fast vid. Det gav mig en viss frihetskänsla, att jag är jag. En fristående person med egna värderingar kring min identitet. Tänk att något så självklart inte alls varit självklart under mitt liv...

Så hur jag än vrider och vänder på vårt äventyr utomlands, väger samman det goda och det dåliga, så har det varit just ett äventyr. Ett äventyr som jag inte kan ångra hur jobbigt det än var vissa stunder. För det gav mig också så otroligt mycket. Bland annat tacksamheten och en ny typ av frihet.

Är detta året då du börjar studera?

Så frågar Studentum med jämna mellanrum i mailboxen och förra året var just ett sådant år.

Vi hade precis flyttat hem till Sverige och vardagen hade förbättrats en del. Men jag var så himla trött efter alla år hemma med barnen, min identitet var i princip ett minne blott, jag hade nått botten när det gällde självförtroende och självtillit och livet var bara på väg käpprätt åt fel håll. Jag sökte lite ströjobb som jag egentligen inte ville ha, höll skenet uppe på intervjuer men inombords var det bara tomt, mörkt och uppgivet. Jag visste inte vad jag ville göra, vem jag ville vara eller ens vem jag var och det kändes som om jag kvävdes av situationen.

Det är så himla svårt när man hamnar i den situationen. Jag hade så mycket att glädjas över, men jag kunde inte förmå mig själv till att göra det. Jag bestämde mig för att försöka ta reda på vad jag ville och bli mer hälsosam, både fysiskt och mentalt.

Minns inte riktigt hur jag kom in på att söka efter utbildningar, men jag tror det var just efter att ha läst ett mail som ovan (och kommit fram till att de enda jobb jag kunde få här utan rätt utbildning var dötrista). Jag började fundera på vad jag ville göra förr i tiden, innan barnen, vad gjorde mig glad och vad väckte mitt intresse? Mina intressen är så spretiga att man kunde tro att jag lider av någon slags identitetsstörning, men psykologi är ju ett stort och mångfacetterat ämne som man skulle kunna kombinera med mycket av det andra jag gillar. Till min stora förtjusning hittade jag en psykologutbildning här i Växjö - jag sökte den och kom in!!!

Jag tror jag har kommit över det här med att jag räknas som gammal i universitetsvärlden nuförtiden. Det är inte samma sak som innan, då fest var vardag, då jag hade mina styrelseuppdrag, då allt var spännande och nytt, då det sociala livet blomstrade och det var lätt att skaffa vänner. Det är helt annorlunda. På gott och ont.

Jag kan verkligen se skillnad mot hur det var att plugga tidigare. Nu är jag där för att jag VILL lära mig, jag har ett fast mål och jag känner mig säker i mitt val. Då kantades dagarna av tvivel, baksmälla, försovningar och akademisk dekadens. Och det var inte så konstigt egentligen. Jag behövde den tiden för att hitta andra styrkor i mig själv, även om det kanske inte borde ha kostat 4 år av mitt liv och en halv mille i studieskulder. Byggutbildningen sög verkligen. Organisationsproblemen blev bara större och mitt intresse för ämnet var minst sagt svalt. Men på ett sätt behövde jag även detta för att nu kunna känna att psykologin är så rätt! Vid genomgången av alla kurser vi kommer läsa de närmaste 5 åren kände jag "WOW"-känsla på samtliga. På samtliga!! Visst har vi lite organisatoriska problem även här, men jag kan se bortom dem för jag vet hur överjävligt det skulle kunna ha varit utan engagemang och passion från lärarna och programansvariga - och våra saknar verkligen varken det ena eller det andra.

Jag börjar hitta mig själv igen och det är verkligen så himla skönt!

Att flytta tillbaka till Sverige, del 1

Nu bor vi alltså i Sverige igen. Det är faktiskt jätteskönt att göra det och mycket av det som vi upplevt som problematiskt i London har blivit så mycket bättre här!

Om man tittar på listor med nackdelar med London som vi skrivit, så ligger ju familjen i topp och dem träffar vi oftare nu än innan. Det blir lite annorlunda och inte lika välplanerat som tidigare, men det känns avslappnat och kul att få komma dem lite närmare allihop, ta en fika med någon, få oväntat besök…

På plats nummer två på listorna hittar man tid med varann. M jobbade väldigt mycket i London och det gör han förvisso här också, men nu jobbar han hemifrån och vi ser honom mer än innan. Vi tar en lunch tillsammans ibland, han kommer ut för att fylla på vatten och kaffe och då får man en liten pratstund. Allt känns mer flexibelt och avslappnat.

Plats tre hade skolan. Jisses vilka problem vi hade innan, alltså! Det är nästan så jag själv inte förstår hur vi kunde stå ut så länge som vi gjorde! Lärare som tilltar alla möjliga medel för att eleverna ska uppnå toppresultat, inget utrymme för personlig utveckling, inget utrymme för att vara utomhus och springa av sig, inget utrymme för att göra fel eller att bli sedd och hörd för den man är. Vartenda morgon fick E stora utbrott på grund av stress, men han gav ändå uttrycket av att trivas i skolan - framförallt eftersom han hade fantastiska kompisar där. Båda barnen var helt färdiga när de hämtades efter skolan och trötthet+lång väg hem var ofta lika med fruktansvärda bråk, utbrott och galenskaper. Och vilken skillnad vi känner här! Visst är det jobbigt ibland och visst vill barnen inte gå till skolan och förskolan ibland, men den passion och glädje de känner för det de gör i skolan är otrolig! De kommer hem och berättar saker de lärt sig eller gjort, de är ute i skogen en hel del, ibland hela dagen! Vem bryr sig om de inte kan multiplikationstabellen som 6-åringar, de får vara barn! De blir sedda och hörda och lärarna bryr sig om vad de tycker och känner! Ovärdeligt, verkligen!

Näst på listan stod sjukvården. E var alltså patient på 4 olika sjukhus som hade noll kontakt sinsemellan. Efter att ha hamnat mellan stolarna alltför många gånger hade vi fått mer än nog. Nu är det förvisso annan kompetens, det är inte ledande sjukhus han får komma till, men han blir hörd och sedd, de pratar med honom och inte bara med mig och viktigast av allt - vi har ETT sjukhus och EN barnläkare som har koll på allt och som vi kan bolla tankar med! Han får fortfarande gå hos olika specialister, men informationen från dessa undersökningar samlas hos en och samma person som kan se samband och åtgärder på ett helt annat sätt än tidigare. Även tandvården är toppen och barnet blir bemött på sin egen nivå.

Sist på listan har vi ett handplock av olika saker, bland annat hälsa och natur. I London måste man bära ansiktsmask om man ska springa, snoret är svart efter en dag utomhus och man trängs med tusentals människor (läs bacillbärare) i en packad tunnelbanevagn varje morgon. Här kan man andas in den friska, doftande skogsluften så fort man tar ett steg genom dörren. Vi har skogen och massa slingor runt knuten, där man kan springa och cykla. Vi har badstränder som inte luktar prutt och tvättmedel inom ett rimligt avstånd, vi har möjlighet att träna och simma innan barnen går till skolan etc.

Nästan gång tar vi listan på alla nackdelar :)

Uppdatering... 2015

Lång tid sedan en uppdatering här… Som vanligt, skulle jag vilja säga. Sitter ofta och ångrar att jag inte skriver oftare för det är så behändigt att ha tillhands vid senare tillfälle. Speciellt när man är så tankspridd och otroligt glömsk som jag är och vill minnas tillbaka, hitta mig själv igen.

Har på senare tid fått en massa renskrivna anteckningar av min mormor, sådant som morfar skrev när han fortfarande levde och som mormor nu gör om till digitalt format, så att vi alla kan ta del av hans memoarer. Det slår mig väldigt ofta att historien ändras så himla mycket beroende på vems ögon man ser den genom. Känner igen många av de situationer och händelser som morfar beskriver men upplevde dem helt annorlunda själv än vad han gjorde. Tänker också på hur pass mycket som försvinner när man berättar vidare saker för någon annan. Han beskriver till exempel händelser som han själv inte upplevt men som han fått berättade för sig, men där den som berättade (oftast mormor) utelämnat någon liten detalj som fått honom till att värdera händelsen på ett helt annat sätt än vad han hade gjort om han haft alla fakta rätt… Intressant och tänkvärd läsning.

Här är allt mer eller mindre som vanligt fast ändå inte. Jag är fortfarande mest hemmamamma men jobbar deltid med rekrytering. I min webbläsare trängs för närvarande diverse rekryteringssiter och CV:n med kanelbullerecept och bajsfärgkartor. En normal half term alltså. Med magsjuka barn som behöver sysselsättas, samtidigt som jobbet inte kan läggas helt åt sidan.

Maskinen går på högvarv med nerbajsade och nerkräkta kläder, sängkläder och mjukdjur. Mattrengöringsmedlet har använts flitigt även denna omgången… Tänkte hämta våra pass på ambassaden denna veckan, eftersom barnen är lediga och E har så mycket sjukfrånvaro men jag antar att vi får ta det på en vanlig skoldag trots allt. Hoppas på förståelse från skolan, har trots allt bokat om det jag kunnat till tider som är utanför skoltid.

Ordets gåva

C är nu 3 år och 1 månad och han började inte prata mer än “mamma”, “pappa” och “Bebbe” förrän precis i början av December. Innan dess använde han mest egentillverkat teckenspråk och olika ljud. Vi kom snabbt fram till att han verkade vara lite perfektionistiskt lagd och ville verkligen inte säga något alls om han inte kunde säga det korrekt. Vi började visa små filmklipp med E när han var liten och hur han pratade. Vi började använda några av E’s bebisord och visa C att man faktiskt kunde göra sig förstådd även om ordet som kom ut från munnen inte var exakt som det skulle (“äpple” och “pläplä” till exempel). Jag vet inte om det var våra försök till övertalning eller om pusselbitarna helt enkelt föll på plats för honom av sig själva men sen gick det i hiskelig fart!!

Jag minns när jag hämtade honom från dagis i mitten av December och hur jag redan då kunde se enorm skillnad när vi pratade om vad de gjort under förmiddagen. Det var så otroligt häftigt att se hans positivt överraskade ansikte när han plötsligt kunde berätta med ord vad han ätit till exempel. Och strax därefter kom det härliga, bubblande skrattet. Jag såg på honom att han var så STOLT! Även när han plötsligt kunde berätta om saker som inte hade en direkt koppling till situationen vi befann oss i just då. Innan kunde vi ju till exempel tyda hans eget språk om vi var i lekparken och han pratade eller visade att han ville åka rutschkana men om vi var hemma, så var det inte lika lätt att förmedla samma sak. Många sammanbrott skedde i just sådana situationer, han tokskrek och fick värsta raseriutbrotten på länge. Nu kunde han plötsligt berätta om precis vad som helst när som helst.

Idag, två månader senare babblar han från morgon till kväll, leker rollekar med sina dockor, gubbar och tåg, sjunger lite och för någon dag sedan började han prata i sömnen!

Det har varit så underbart att få vara med om detta stora genombrott i hans utveckling och personlighet!

I lekparken